Förr skulle man decentralisera, nu ska man centralisera
För ett antal år sedan skulle Ålands landskapsförvaltning decentraliseras. Landskapsstyrelsen skulle skapa jobb i skärgården och ute på landsbygden, för ”Hela Åland skall leva”.
Man diskuterade att flytta ut Trafikavdelningen till Godby, och Näringsavdelningen till Jomala gård. Museibyrån planerades att flytta till Ribacka i Kastelholm, och även andra enheter inom landskapsförvaltningen kunde med fördel placeras utom stadens gränser, ansåg dåvarande styrande landskapspolitiker. Och nya arbetsplatser skulle skapas i skärgården, genom att datatekniken utvecklats så att närheten till brukaren av olika tjänster inte längre var nödvändig. Behöver jag säga att tjänstemännen inte var överförtjusta över politikerförslagen?
Efter att politikerna kommit till korta i sin kamp mot byråkraterna, har man övergivit planerna på en decentralisering av landskapsförvaltningen. I stället går man med liv och lust in för att centralisera kommunerna och deras förvaltning. Det är ju mer ofarligt, förstås.
Politikerna vill visa sig handlingskraftiga, och åstadkomma förändringar under sin tid vid makten. Och att ändra på kommunstrukturen är ju ganska enkelt? Man hotar bara med att dra in de lagstadgade andelarna till kommunerna, som kommunerna får för att de pliktskyldigt handhar de av landskapsregeringen pålagda uppgifterna, ja, då kryper kommunerna till korset och går ihop med vem som helst, bara de får sina pengar!
Landskapsregeringen räknar kallt med att kommunerna inte har råd med annat!
Kommunerna har ingen makt att obstruera mot landskapsregeringen. Man sätter åt den svagare parten, den som man med olika medel kan kräva att lyder. Landskapsregeringens tjänstemän har en helt annan makt, och kan ifrågasätta de politiska besluten på ett helt annat sätt. Politikerna är beroende av en lojal tjänstemannakår, för utan dem kan inte politikerna fullgöra sina uppgifter.
På grund av den (oftast) breda okunskap som politikerna besitter inom sina olika förvaltningsområden, har de ingen annat val, än att hålla god min i elakt spel.
Landskapsregeringen består i dag av liberaler, socialdemokrater och moderater. Dessa partier har sitt starkaste fäste i Mariehamn, som inte alls berörs av den planerade kommunsammanslagningen. Härifrån hämtar de tre partierna sina flesta röster, vilket gör att den politik de för mot kommunerna inte berör mariehamnarnas vardag alls.
Därför kan de kallt räkna med ett stort stöd bland sina väljare även vid valet i höst, bara de ser till att Mariehamn även i fortsättningen inte drabbas ekonomiskt negativt av landskapsregeringsbesluten. Det betyder att i praktiken är det Mariehamn, som tack vare sin stora väljarkår styr hur många kommuner Åland skall bestå av!
För att nämna några ord om de tre kommunutredarnas arbete, så kan man bara konstatera att de fullgjort sitt uppdrag: att utreda och berätta för landskapsregeringen att det nog går att slå samman kommunerna på det sätt som önskas. Utredningen var en fullständigt onödig utgift för skattebetatalarna, eftersom den inte i sak tillför något nytt, utan endast berättar det landskapsregeringen redan visste.
Hur mycket har det här ”kommunsammanslagningsspektaklet” kostat i fråga om konsulter och utredningar hittills? Och hur mycket billigare och bättre hade det blivit om man i stället för hotelser och skrämselpropaganda satt sig ner och diskuterat olika lösningar på hur man kan spara på offentliga utgifter och förbättra servicen för kommuninvånarna på ett för alla acceptabelt sätt?
RUNA LISA JANSSON
