Jag läste nyligen om Finlands regerings förslag att sänka barnbidraget för flerbarnsfamiljer. Det väcker en viktig fråga: hur går det här resonemanget egentligen ihop? Samtidigt som man talar om att satsa på barn, framtid och kommande generationer väljer man att försämra tryggheten för barnfamiljer.
Men frågan är också hur vi på Åland vill forma vår familjepolitik framöver.
Även här har barnbidraget halkat efter. Det har inte indexjusterats på samma sätt som många andra förmåner. Summan i euro kan vara densamma, men inflationen har under flera år urholkat värdet kraftigt. För barnfamiljer märks det tydligt i vardagen när kostnaderna för mat, boende, el, kläder och fritidsaktiviteter fortsätter att stiga.
I flera andra länder försöker man istället aktivt stärka barnfamiljerna. Norge har höjt barnbidragen för yngre barn och satsar på familjers köpkraft. Frankrike har länge bedrivit en familjevänlig politik med stöd för barnomsorg och större familjer för att motverka låga födelsetal. På andra håll ser man skattelättnader, familjerabatter och olika stöd för att göra vardagen lättare för barnfamiljer.
Här på Åland borde vi också börja tänka mer långsiktigt och familjevänligt.
Det handlar bland annat om att indexjustera barnbidraget så att stödet inte fortsätter att minska i värde år efter år. Det handlar också om att se över inkomstgränserna för barnomsorgsavgifter, som redan idag hör till de högsta i landet, samtidigt som levnadskostnaderna på Åland är högre än på fastlandet.
Det som oroar mig är att fokus från vissa håll istället verkar ligga på att begränsa den subjektiva rätten till barnomsorg. Flera experter och remissinstanser har påtalat brister kring rättssäkerhet, ökad administration, ekonomi och konsekvenser för både barn, familjer och kommuner. Det är svårt att se hur sådana åtgärder skulle stärka barnfamiljernas situation.
Jag önskar att lika mycket energi som nu läggs på att begränsa familjers rättigheter istället skulle läggas på att faktiskt stötta familjer i vardagen – inte misstänkliggöra eller skuldbelägga dem.
Det finns dessutom flera konstruktiva förslag som redan lyfts fram, bland annat i Mariehamns stads remissvar. Där nämns exempelvis ökade landskapsandelar för att möta barns ökade behov av stöd, satsningar på utbildning och kompetensförsörjning för personal, förstärkning av förebyggande och stödjande verksamheter för föräldrar inom KST, barnrådgivning och övriga tidiga stödinsatser samt alternativa former av öppen verksamhet och lekverksamhet som komplement till daghemmen.
Även andra idéer borde kunna diskuteras öppet, till exempel om hemvårdsstödet kunde omfatta äldre syskon när en förälder är hemma med ett yngre barn – en fråga som tidigare lyfts i en insändare av Denice Blomqvist.
Det kan vara svårt för politiker att backa från förslag man själv varit med och drivit. Men prestige får aldrig bli viktigare än viljan att fatta kloka och ansvarsfulla beslut. En hållbar familjepolitik bygger inte på misstänksamhet och försämringar, utan på trygghet, stöd och framtidstro. Om Åland vill vara ett samhälle där familjer vågar skaffa barn och stanna kvar behöver vi föra en politik som gör vardagen lättare – inte svårare – för barnfamiljer.
KRISTINE LOGOSS DZENE (S)
