SÖK
MENY
Ett steg framåt och två steg bakåt
Mot bakgrund av Rysslands treåriga krig i Ukraina förbereder sig nu Polen, Finland och de Baltiska länderna för att lämna Ottawafördraget, det banbrytande avtal som innebar att 164 länder förstörde sina arsenaler av landminor och förbjöd framtida användning.
Fördraget som förbjuder personminor öppnades för undertecknande den 3 december 1997. Kanada, Irland och Mauritius blev de första staterna att ratificera fördraget samma dag. Fördraget trädde i kraft och stängdes för undertecknande den 1 mars 1999, med ratificering av 40 stater och som mest fanns 164 stater som medlemmar i fördraget.
Man kan inte se på det nuvarande fördraget i världen utan att titta på historien och det förflutna. Vi måste titta på några av de grundläggande aspekterna av de mänskliga rättigheterna och var Genèvekonventionen hör ihop med detta.
En tidslinje av händelser i historien har fört mänskligheten dit vi är nu och Genèvekonventionen är en av dessa händelser.
Under Genèvekonventionen ändrades en bestämmelse för att förbjuda urskillningslösa vapen motcivilbefolkningen i krigstid, detta är något man verkligen måste tänka på när man tittar på användningen av urskillningslösa vapen som personminor.
Jag betraktar nu personligen denna fråga ur två perspektiv, dels som en före detta brittisk soldat som själv har utbildats i minkrigföring i 23 år i brittiska Royal Engineers* och dels ur ett perspektiv som förespråkare för fred och avskaffande av alla minor, inte bara personminor.
Det första perspektivet i sig är ett ämne som kallas minkrigföring och detta studerade och undervisade jag i under hela min 23-åriga tjänstgöring. Minkrigföring är ett komplext ämne i sig och omfattar en stor del teori och praktiska tillämpningar.
Minfält kan sägas falla in i följande kategorier; skyddande, störande, taktiska och falska. De är designade för olika densiteter och dessa brukar anges som låg, medelhög och hög densitet i djupet av hur de är konstruerade, exempelvis i Ukraina är minfält ofta upp till 500 meter djupa i densitet.
Minor i sig är komplexa och att lista upp dem alla skulle ta flera sidor i anspråk. Det är lättare att förenkla detta och lista upp några minor såsom pansar- och fordonsminor, personminor, försåtsminor och spaningsminor som exempelvis den amerikanska M18A1 Claymore, där en spanare detonerar minan vilket då gör att minan inte klassificeras som en personmina. Bara för att nämna några.
För att förstå ett minfält måste man också se det som ett hinder, inte olikt en flod, ett berg eller en skog som har ett geografiskt eller taktiskt syfte i krig. Man kan förenklat säga att minor vävs samman till ett slagfält geografiskt i form av ett hinder.
Problemet i krig är att hinder som minfält kan och kommer att kunna röjas eller passeras, och när detta händer lämnas ofta ett minfält bakom frontlinjerna och klassas sedan inte som ett hot och är ett överflödigt problem för framtiden.
Röjning av minfält görs manuellt eller mekaniskt och ibland genom explosiv röjning. Manuell röjning är tidskrävande och extremt farligt i motsats till mekanisk röjning som utförs med exempelvis minplogar och är snabbare och effektivare.
I militära termer är ett hinder som ett minfält endast effektivt om det observeras och kan täckas av effektiv direkt eld. Så ett minfältshinder täckande hela Finlands gräns som har föreslagits, är med ett ord meningslöst, eftersom det är praktiskt taget omöjligt att täcka hela gränsen med direkt eld.
Under min militärtjänstgöring lärde jag ut minkrigföring till rekryter i tre år, jag tjänstgjorde också i många länder där gamla minfält fortfarande fanns kvar från tidigare konflikter.
Jag har tjänstgjort på Falklandsöarna*, Kosovo, Irak och Afghanistan där minor har lagts ut, och kan ta Kosovo som exempel: de allra flesta minorna där lades ut 1999 under kriget mellan Nato och Serbien. Det uppskattas att Kosovo kan vara fritt från minor år 2030, men detta är beroende av den nuvarande takten av röjningar i landet och tillräckliga finanser och resurser.
Varför väljer jag Kosovo? Därför att Kosovo är ett bra exempel för att visa den skadliga effekt som minor har på civilbefolkningen. Under min tjänstgöring där dog två av våra Royal Engineers när de försökte röja minor och klusterammunition från en skola, dessa var de två dödsfallen för oss genom minor som inträffade under den konfliktperioden. När jag var där såg jag personligen mitt första offer för minor där, en ung flicka i sina tidiga tonår som saknade ett ben. Mellan 1999 och 2022 dödades dock totalt 117 personer och 468 skadades, det finns ännu uppskattningsvis 66 minerade områden kvar i Kosovo.
Kosovo var bara en av konflikterna som jag personligen var inblandad i, statistiken för alla andra länder har sina förödande och dystra siffror. Världen har uppskattningsvis 100 miljoner aktiva minor nedgrävda och upp till en miljon människor världen över har dödats bara sedan 1975.
Uppskattningsvis 300 000 barn i världen blir handikappade för livet på grund av minor, det motsvarar hela Åbos storstadsbefolkning och bara det är en svindlande siffra för vem som helst att förlika sig med.
År 2023 sades det att barn stod för mer än en tredjedel av dödsfallen på grund av minor, detta är en årligen upprepad siffra och är helt enkelt oacceptabel i en så kallad civiliserad värld.
Det stora problemet världen över är att de flesta minfält är inte ordentligt dokumenterade och markerade med vad vi brukade kalla minfältsrekognosceringsdokument. I NATO – STANAG 2036-dokumenten finns standardprocedurerna listade gällande utläggning av landminor och märkning, men eftersom pappersarbete historiskt sett inte har genomförts på rätt sätt gör detta att det blir vanligare att rikta in sig på civilbefolkningen med urskillningslösa vapen som person- och försåtsminor och gör därmed den aspekten av Genèvekonventionen tvivelaktig.
Tidigare i vår talade jag med en vän som röjer minfält och ammunition med en välgörenhetsorganisation i Ukraina, och frågade honom helt enkelt om han hade tillgång till minfältspapper och om de alltid var tydligt markerade. Hans svar var helt enkelt nej och att de ukrainska myndigheterna inte ville släppa dem. Detta är extremt vanligt i de flesta konflikter världen över och kommer att upprepas även i framtida konflikter.
När vi tittar på personminor hör vi ofta resonemanget att de är kostnadseffektiva och ger bra valuta för pengarna. Kostnadseffektivt för vem?
De är urskillningslösa, de skiljer inte mellan en stridande eller ett barn, och detta är den stora logiken och resonemanget bakom hela Ottawafördraget.
De flesta minor kostar mellan 3 och 75 dollar att producera men de kostar mellan 300 och 2 000 dollar att ta upp och förstöra. Tänk sedan på att minor över hela världen läggs i marken mycket snabbare än vi röjer dem.
De påverkar inte bara människor, de påverkar hela de system av liv vi lever i, ekonomisk utveckling, jordbruk och vilda djur. Jag såg personligen jordbrukares fordon i både Afghanistan och Cypern förstöras av gamla minor.
Men tillverkningen av minor liksom röjningen av minor innebär stora vinster för vapentillverkare och företag som röjer dem
Den 8 juni 2022 tog Finlands försvarsutskott fram ett dokument om sina försvarsbehov. I dokumentet konstaterades att:
a) Inom försvarsmakten anses truppminor inte vara en kritisk och nödvändig förmåga. Försvarsmakten har kunnat anpassa sin verksamhet till befintliga avtal och begränsningar, och ersättande system har skaffats under en längre tid. Den tekniska utvecklingen ger ännu fler möjligheter att ersätta kapaciteten hos minor.
b) Enligt försvarsmakten har betydelsen av personminor minskat, eftersom Rysslands huvudsakliga röjningsmetod är mekanisk röjning med exempelvis plogar monterade på stridsvagnar och explosiva röjningsformer som raketer eller rörladdningar.
c) Enligt den finska försvarsmaktens bedömning är Finland, trots avskaffandet av truppminor, fortfarande en europeisk stormakt när det gäller blockader (åtgärder för att motverka rörlighet).
Så vad har förändrats sedan detta dokument producerades?
Har hotet från Ryssland blivit så verkligt att det motiverar ett så stort steg bakåt genom att rusta upp med personminor?
Bara tidslinjen talar sitt tydliga språk. Finland var säkra på att det inte krävde ett sådana medel 2022, men 2025 verkar det uppenbart att de gör det, så vad har förändrats.
År 2022 när denna rapport producerades var kriget i Ukraina i full gång, därefter gick Finland med i Nato i april 2023 och nu våren 2025 har nästan alla Natos östra flankländer beslutat att inleda processen för att dra sig ur Ottawa-avtalet.
Inte bara Tyskland eller Storbritannien utan hela Natos östra flank. Detta är inte en slump, detta är ett taktiskt beslut av Nato och inte ett individuellt hotbaserat beslut av de länder som väljer att lämna Ottawafördraget.
Är Nato är nu aktivt på väg mot krig kan man fråga sig? Rättfärdigar man nu med en höjning av bnp i sina medlemsstater och ett allvarligt misslyckande med alla former av diplomati aktivt sin expansion till Asien och Mellanöstern också?
Detta kan komma att få en dominoeffekt på många sätt, inte bara för det hårda arbete som lagts ned på Ottawafördraget som helhet, utan också för de humanitära hjälporganisationer som är involverade i att rensa upp spillrorna efter krig.
Hur kommer framtidens statistik att se ut för mänskligheten och vem kommer att ställas till svars för sådana ålderdomliga doktriner och politiskt inkompetenta beslut, kommer de politiker som godkänner dessa beslut att hållas ansvariga i framtiden?
Vem kommer att tjäna på all denna krigshets? Det är definitivt inte de 80 procent civila som dör av minor i världen.
Anser jag då utifrån mina egna livserfarenheter att det är ett förnuftigt och försvarbart steg för att dra sig ur Ottawafördraget? Absolut inte eftersom majoriteten av de människor som kommer att lida i alla framtida konflikter där minor är inblandade kommer att vara de 80 procenten, vilket skapar ännu fler generationstrauman för mänskligheten.
Så för att sammanfatta, om Finland bestämmer sig för att lämna minförbudsfördraget som har räddat så många oskyldiga liv och planerar att skydda sitt territorium med personminor, föreslår jag att man först ställer sig själv denna fråga: är de få timmar eller dagar som dessa minor kommer att bromsa en inkräktare värda de oräkneliga civila offren och årtionden av kostsam röjning?
CHRISTOPHER OLDFIELD
*1: Falklandskriget År 1982. Efter den 10 veckor långa konflikten tog Falklandskriget slut och det vardags för de brittiska styrkorna att börja rensa upp efter kriget. Bland alla vrakdelar fanns uppskattningsvis 30 000 personminor och stridsvagnsminor. Under de mellanliggande åren efteråt drabbades de brittiska styrkorna av förluster på grund av minhotet, så istället för att genomföra en minröjning av öarna genomförde de en inneslutning genom att markera och inhägna alla kända argentinska minfält.
Jag var på Falklandsöarna 1998 och såg med egna ögon de markerade minfälten, och läget verkade då ogripbart för att röja minfälten.
Runt 2009 tilldelades dock ett privat företag som heter Safe Lane i Storbritannien kontraktet +för att göra sig av med de återstående uppskattningsvis 20 000 landminorna. Detta kontrakt på 44 miljoner pund tilldelades företaget. Under en period av 11 år slutförde de 100 huvudsakligen afrikanska minröjarna framgångsrikt alla kända minor på Falklandsöarna. Detta motsvarar en kostnad på cirka 2000 pund per mina.
Tänk nu bara på kostnaderna för en konflikt som den i Ukraina och motivera sedan kostnaderna för att röja miljontals minor och den tid det kommer att ta att göra det på ett effektivt sätt.
*2:
Royal Engineers motsvaras i Finland av pionjärvapenslaget och i Sverige av ingenjörstrupperna.
