En rapport utan politisk värdighet
Jag sätter kaffet i vrångstrupen när jag läser rapporten som landskapsregeringen beställt om hur kommunerna kan minska sina utgifter.
Rapporten tar fram en rad förslag hur man kan spara pengar inom den kommunala servicesektorn. Bland annat: större skolklasser, färre elevassistenter, sänkta behörighetskrav, minskad personal inom äldre- och specialomsorgen med mera.
På det här sättet kan den offentliga sektorn, enligt arbetsgruppen som tagit fram rapporten, kortsiktigt spara cirka 11 miljoner euro.
Man vet genom erfarenhet inom skolvärlden att större klasser och färre elevassistenter ger större utgifter långsiktigt. Eleverna får en sämre utbildning och risken är större att våra unga hamnar utanför samhället. Och då blir kostnaderna långt större.
Under min tid i bildningsnämnden i Mariehamn har vi bland annat infört så kallade studios i grundskolorna och anställt flera elevassistenter.
Dessa åtgärder har vidtagits av en viss orsak! För att det finns ett ökat behov av elevstöd. Och framtiden visar att grundskolorna kommer att behöva mera resurser, inte tvärtom. Dessutom vore det önskvärt att utreda varför behovet av stödundervisning ökar och fortsätter att öka. Vad beror det på? Går behovet att förebygga innan det uppstår?
Nej, kasta rapporten i papperskorgen och gör en rapport som är långsiktig, innehåller en grundläggande konsekvensanalys och som tar sikte på att utveckla Åland till attraktivt samhälle för alla och envar. Här ska alla kunna blomstra, som det så vackert heter i Ålands hållbarhetsagenda.
Exempel på uppdragsbeskrivning i rapporten ska vara:
1. Ålands offentliga ekonomi ska vara i balans år 2025.
2. Åland ska vara den plats dit familjer vill flytta för att leva och bo.
3. Åland ska vara den plats där företag vill etablera sig.
4. Åland ska vara ett hållbart samhälle.
Slutligen att den kommunala sektorn ekonomisk går på knäna får nog tillskrivas även tidigare regeringar. Genom lagreformer inom bland annat social- och utbildningssektorn pådyvlats allt hårdare krav och därmed högre kostnader, men kommunerna kompenseras inte för utgifterna.
Det här är ju en ekvation som inte går ihop, vilket man förutsätter att alla ledande politiker bör begripa. Personligen anser jag det under all politisk värdighet att presentera en teoretisk skrivbordsprodukt med nedskärningar i den grundläggande välfärden utan att samtidigt sätta in alla åtgärder i ett sammanhang kring vilka effekter det får för vårt samhälle och dess invånare.
JONNY LANDSTRÖM
ÅLANDS FRAMTID
