DELA

En policy behöver inte vara en helig skrift

Åsikts- och yttrandefrihet mäts i skalor, i hur pass stor friheten – den faktiska friheten – är. Det blir förenklande och fördummande att prata i termer av att man antingen ”har” eller ”inte har” den här friheten. Ett samhälle har inte nödvändigtvis tillräckligt mycket av åsiktsfrihet bara för att dess ledare och ledarskribenter uttalar orden ”vi har åsiktsfrihet”. Kom ihåg att till och med Nordkorea kallar sig själva för ”den demokratiska folkrepubliken”.

När landskapsstyrda spelbolag, och i mitt fall offentligdrivna vårdorganisationer, blir så pass politiserade att de gör sig av med folk på grund av vad vilka åsikter man uttrycker som privatperson eller på ett annat jobb, kan man tycka att den faktiska åsiktsfriheten är för begränsad.

Som arbetsgivare kan man ha en policy med fina ord utan att samtidigt kräva att alla som jobbar för arbetsgivaren måste ha de flyktingpolitiska åsikter som man, dessutom rejält godtyckligt, menar att de fina orden kan översättas till. Man kan gärna använda policys för att locka till sig utländska spelare och samarbetspartners. Men när arbetsgivare inom offentlig sektor använder dessa policydokument som slagträ emot anställda, vilket i förlängningen inskränker åsiktsfriheten för potentiella arbetstagare i resten av det egna samhället, blir det en annan sak.

Offentliga arbetsgivare borde inte vara så pass besatta av sitt varumärke att de pressar befintliga eller framtida arbetstagare att bli personliga varumärken. Det är förmodligen inte värt det. Speciellt inte på lång sikt för samhället som helhet.

Man kan alltså ha en policy utan att betrakta den som en helig skrift. När politik styrs av heliga skrifter, blir det destruktivt. Vilket man till exempel ser i vissa diktaturer i Mellanöstern.

Utan att göra några övriga jämförelser med en saudiarabisk domstol, kan jag nämna att tingsrätten i mitt fall verkade lägga anmärkningsvärt stor vikt vid att arbetsgivarens ombud kunde dela ut kopior av en värdegrundspolicy. Om arbetstagaren på fritiden profilerat sig emot flyktingmottagande, verkar det som att värdegrundspolicyn klassas som ett slags ”bevis”. Och det för att värdegrundspolicyn innehåller luftiga begrepp som ”allas lika värde” och ”mångfald”.

Utgångsläget bör vara att spelbolag ska erbjuda spel och att den offentliga vården ska erbjuda vård. I hur pass hög grad som de arbetstagande ålänningarna ska forma sitt privatliv efter de fina orden i de offentliga arbetsgivarnas varumärkesstärkande skrifter, är något som borde diskuteras mer. Någon oppositionspolitiker skulle kunna ställa grundläggande frågor angående offentliga arbetsgivares värdegrundspolicys innehåll och omfattning och hur de används juridiskt och personalpolitiskt.

Daniel Lampinen