Det åländska mångkuturella samhället
I flera insändare har vår inställning till ett åländsk mångkulturellt samhälle debatteras. Och visst är vi mångkulturella här.
Vi kan ringa en städfirma och beställa städning. Här kommer några flinka yngre damer och skurar rent och fint. Att de inte kan svenska gör ingenting, de gör ju sitt jobb. Ett jobb som vi inte har lust, ork eller intresse av att göra själva.
På hösten behövs hjälp med skörden. Den utländska, mångkulturella arbetskraften sköter arbetet på ett ypperligt sätt. Att de inte kan svenska gör ingenting. De gör sitt jobb, det jobb som ålänningar inte vill åta sig att göra.
Många av våra företagare klarar sig inte utan den utländska arbetskraften, eftersom inhemsk sådan inte finns att tillgå.
Och det är klart att vi i vår mångkulturellhet inbjuder de inflyttade till våra hem för att delta i vårt fredagsmys, våra söndagsmiddagar, grillkvällar och bastubad. Vi berättar om Åland, ålänningarna och våra sedvänjor. Vi berättar om självstyrelsen och att här har vi lag på att man inte får uppfostra sin hustru/flickvän/sambo med hugg och slag. Det är straffbart. Åtminstone lite.
Vi berättar om vårt julfirande, som är köpmännens egen lilla fest, och som minsann inte har ett dugg med Jesu födelse att göra längre. För att hedra de nya inflyttade och deras religion så har vi inte längre skolavslutningar i kyrkan (som vi för övrigt sällan själva besöker), eller samlar dagisbarnen vid julkrubban och berättar om Betlehem och Jesu födelse i stallet. Vi avsvär oss vår egen tro, kanske bara för att vi som mångkulturella människor inte bör tro på någonting alls.
Naturligtvis samlar vi våra nyfunna internationella vänner för en gemensam genomgång av midsommarstångens symboler och deras betydelse för oss. Låt oss då inte glömma bort att flera av dessa symboler härstammar från vår gamla asatro, som tas fram och dammas av vid midsommartid.
Ja, så har vi det här med burkan. Den har vi litet svårt för, måste nog tillstås. Men förr hade kvinnorna alltid en duk för att skydda håret vid arbete i ladugården. Så en duk som döljer håret kan vi nog acceptera. Och om något modehus, eller militant rörelse, får för sig att burkan är en symbol för frihet, jämlikhet och systerskap, så låt gå, då kommer nog minst 50 procent av de åländska kvinnorna att gå omkring i burka. För se mångkulturella, det är vi nog.
Alla de som inte tycker som vi, eller uttrycker sig i ordvändningar som inte behagar oss, benämner vi gärna rasister. Vi slår oss för bröstet i vår självgodhet, och utropar oss och Åland till världens mest mångkulturella samhälle, i våra försök att glömma bort att vår mångkulturellhet endast är ett tunt skal som döljer att vi i slutändan alla är av samma kött och blod.
RUNA LISA JANSSON
