Demilitariseringen under attack – upp till försvar!
Det är ingen tvekan om att demilitariseringen är under attack. Ännu har den dock starkt stöd av statsmakten och ledande rikspolitiker liksom på Åland av vår regering och i välformulerade och -motiverade insändare, bland annat av Fredsinstitutets Sia Spiliopoulou Åkermark.
Det är inte att förvåna att det också bland oss ålänningar finns det de som vacklar inför anstormningen. Vad hjälper avtal och paragrafer mot vapen och onda uppsåt, och det finns de som hävdar att gångna krig visat att ingen brytt sig om demilitariseringen när det gällt. För dem som vacklar erbjuder demilitariseringens förkämpar stöd: Många hävdar tvärtom att Åland gått relativt skonat genom tre krig just tack vare demilitariseringen och neutraliseringen. Ryssarna bryter mot lag och rätt, men en värld utan avtal och fördrag är omöjlig. Ålandsservitutet om demilitarisering har genom åren stärkts och utvidgats och har nu 166 år på nacken.
Ur ett fastlandsperspektiv kan det tyckas som om det på Åland finns ett ointresse att ens diskutera demilitariseringen. Det skenbara ointresset har sin förklaring. Demilitariseringen ses som en av de hörnstenar på vilka det åländska samhällsbygget vilar. Jag fråga mig, finns det ens något enskilt beslut i örikets historia som haft lika genomgripande följder som beslutet om demilitariseringen i Paris 30 mars 1856.
Här skall jag motivera demilitariseringen med andra skäl än de gängse. Jag skall försöka besvara frågan: Vad skulle Åland ha blivit utan demilitariseringen? Dylika frågor brukar kallas kontrafaktiska, mot fakta, spekulation med andra ord. Professor Max Engman vid Åbo Akademi sade om denna typ av frågor, att ”all god historia dryftar de oförverkligade alternativen, det är det enda sättet att förstå det förverkligade alternativet … som en gång var en möjlighet bland andra.”
Först några obestridliga fakta: Fästningen i Bomarsund på Åland skulle enligt ryska planer bli en av de största i det ryska imperiet med en 5 000 man stark besättning och 90 kanonslupar. Krimkriget satte stopp för alla planer. Fredsfördraget förändrade emellertid inte Ålands läge som det ryska imperiets utpost i väster, strategiskt beläget i Östersjöområdets mitt.
Låt oss nu spekulera. Det är högst sannolikt att Åland, om öarna inte hade varit demilitariserade, skulle ha befästs på nytt. Med en 5 000 man stark besättning med familjer och folk i olika servicefunktioner skulle vid sekelskiftet 1900 kanske hälften av Ålands befolkning ha talat ryska och finska. Knappast skulle det i den situationen ha varit aktuellt med självstyrelse och garantier för det svenska språket.
Och hur skulle den fortsatta utvecklingen ha gestaltat sig i ett självständigt Finland? Åland skulle med all sannolikhet ha förblivit starkt befäst, genomsyrat av en halvmilitär samhällsapparat. Ett samhälle, med andra ord, fullkomligt främmande för dagens ålänning.
Detta är förstås ren spekulation. Vårt resonemang står på lösan grund. I detta unika fall är det emellertid möjligt att ge spekulationerna en fastare grund. Bomarsund var en av Rysslands fyra stora europeiska sjöfästningar vid tiden för Krimkriget. De andra tre var Sveaborg utanför Helsingfors, Kronstadt utanför St. Petersburg och Sevastopol på Krim. Genom att jämföra utvecklingen i dessa fyra områden kan vi kanske dra slutsatser om demilitariseringens betydelse.
Sveaborg är ett litet område i jämförelse med Åland. Det anfölls och förstördes delvis under Krimkriget 1855, men byggdes upp igen och blev ett genommilitariserat samhälle, länge stängt för allmänheten.
Kronstadt anfölls inte under Krimkriget utan fortsatte att utvecklas som sjöfästning och flottbas. Ön är mycket mindre än Åland geografiskt men har en något större befolkning. Kronstadt domineras ännu idag av armé och flotta.
Sevastopol intogs och förstördes delvis under Krimkriget men byggdes upp på nytt och blev ett genommilitariserat samhälle. Staden är geografiskt ungefär i storlek med Åland men har tio gånger så många invånare. Det är i dag allom bekant att ryska militärer och deras familjer och ättlingar till ryska militärer i dag dominerar befolkningen. Som vi vet med katastrofala följder.
Vi kan alltså konstatera att de ryska sjöfästningarna i Europa efter Krimkriget fortsatte att utvecklas som fästningar och flottbaser. De som förstörts har byggts upp igen. Det är det som är regeln. Åland är undantaget. Det förefaller inte alltför spekulativt att anta att vi har demilitariseringen att tacka för den fredliga utvecklingen på Åland.
Det är utan tvekan i fredstid som demilitariseringen har haft sin största inverkan och gjort Åland till det är idag. Det är det som är vår väg, låt oss fortsätta på den. Fredens öar är ett begrepp med täckning.
JERKER ÖRJANS
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
