De vilda djurens välbefinnande är värt att satsa på
En arbetsgrupp har tillsatts för att utreda processen kring eftersök av påkört vilt samt möjligheten till ersättning för de jägare som ägnar sig åt eftersök.
I form av person som vigt skapligt mycket tid till de vilda djurens välbefinnande de senaste 13 åren ställer jag mig frågande till detta.
Inte över huvudtaget frågande till jägarnas rätt till ersättning för sitt arbete, det ska de absolut ha. Det är självklart att vi människor ska värna om djurens välfärd och påkörda djur ska absolut få hjälp snarast möjligen så att de inte dör plågsamt och långsamt eller går runt med benbrott som läker ihop av sig självt i fel positioner och orsakar funktionsnedsättning.
Det är också självklart att man vill ha ersättning för att ägna sin privata tid till att rycka ut i arbete, i synnerhet under de timmar som anses vara ”obekväm arbetstid”.
Här vill jag kortfattat ge en inblick i hur det frivilliga arbetet som viltrehabiliterare ser ut på Åland;
April till september är de månader jag har som mest att göra. Jag svarar på samtal och meddelanden från personer som påträffat vilda djur i behov av eller eventuellt behov av hjälp. Vanligtvis mellan 200–300 samtal under högsäsong och ytterligare 20–50 samtal under vinterhalvåret.
Jag ger rådgivning och instruktioner om hur folk själva kan/bör hjälpa eller fånga in djur beroende på hur akut läget är. Jag rycker ut själv så fort jag bara har möjlighet, både på fasta Åland och i skärgården. Jag undersöker och tar hem djuren, eftersom det inte finns någon anläggning att sköta rehabilitering vid. I flertal fall avlivar jag djur som inte går att rädda på grund av sina skador.
I fall där djuret har en chans till fortsatt liv hushåller jag med burar och utrymmen och djuret stannar då hos mig för rehabilitering, där planen för den processen sätts ihop antingen av mig själv eller i samråd med viltrehabiliterare i Sverige.
Jag både rycker ut och svarar på samtal under alla dygnets timmar, bekväma som obekväma.
Min filosofi är att rädda alla som räddas kan, och hjälpa de som behöver få somna in från lidande.
I vissa rehabiliteringar av djurungar är även nattmatning nödvändigt, så det är verkligen ett dygnet runt-arbete. Allt detta arbete sker parallellt med mina två ”vanliga” jobb, alltså sådana jag lyfter lön från.
Min förening Viltrehab Åland r.f tar årligen emot donationer från våra medlemmar och andra utanför föreningen. Dessa pengar går oavkortat till mat och bruksmaterial för djuren, det är aldrig tal om, eller ens möjligt, att jag skulle betala ut arvoden till mig själv med dessa medel.
I takt med att allt fler fått upp ögonen för min förening har antalet fall jag tar mig an ökat stadigt för varje år. De senaste sju åren har jag varit utbränd vid varje sommars slut. 2023 var värst av alla år hittills. Det är förvisso självvalt att utföra detta arbete, men det finns inte på världskartan att jag skulle avsäga mig det ansvar jag tagit på mig, för vem skulle då göra allt detta? INGEN. Det finns ingen annan som räddar vilda djur här på Åland, undantaget Caroline Lönngren som specialiserat sig på igelkottar och gör ett beundransvärt arbete med dem. Tyvärr verkar det inte heller finnas någon på Åland som vill utbilda sig till viltrehabiliterare via KFV-riks i Sverige där jag själv fått mina intyg ifrån.
Under 2019-2020 drev jag tillsammans med veterinär Annett Pfeiffer igenom ett medborgarinitiativ för att pusha på om skärpta djurskyddslagar på Åland, både för nyttodjur, sällskapsdjur och vilda djur. Än så länge skiner nya djurskyddslagar med sin frånvaro och de vilda djuren finns inte ens med på diskussionslistan i nuläget.
Från 7 januari till 4 februari i år hade jag en berguv i rehab, notan på hans rehabilitering gick på runt 700 euro.
Vi har ett förrådsutrymme som är i akut behov av renovering för att kunna hushålla med djur under denna säsong. Trots ett generöst bidrag från Ålands djurskyddsförening till detta ändamål fattas ändå runt 1 500 euro.
Några paf-medel blev vi inte beviljade. För att citera Robert Gustafsson under lite mer komiska omständigheter på den svenska idrottsgalan 2006; ”Jag är inte bitter.”
Men starkt ifrågasättande efter flera års kämpande och redogörande för behovet av mer reglering och teoretiskt värde för arbetet med de vilda djuren.
När tillsätts en arbetsgrupp för detta?
PERNILLA HÄGGLUND
