DELA

De äldre förtjänar bättre än Hälsans hus

    Planerna på att göra om Hälsans Hus till ett demenscenter väcker många känslor, inte minst kring kostnaden och platsens lämplighet. Att investera över fem miljoner euro i en fastighet mitt i centrala Mariehamn, som dessutom delvis ska rivas och byggas upp på nytt. Det är varken hållbart eller klokt i längden.

    Med Hälsans Hus får vi ett ombyggt kontorshus, utan trädgård eller park, placerat i en av stadens mest trafikerade miljöer. Därtill kommer ytterligare kostnader, bland annat för att anlägga parkeringsplatser.

    Vi förstår att platsfrågan är komplicerad. Men det är inget skäl att välja en dyr och tveksam lösning. Att processen dragit ut på tiden är inte heller ett argument för att skynda fram ett beslut. Snarare borde det signalera behovet av att utreda bättre alternativ.

    Staden äger redan idag tomter som inte är skyddade grönområden som kan lämpa sig bättre. På dessa skulle man eventuellt kunna bygga ett modernt, tillgängligt och tryggt demensboende i ett plan och med goda sociala ytor, anpassade personalutrymmen, ordentlig personalparkering och framför allt lugna, gröna utemiljöer. Det går att skapa vårdmiljöer som förenar både funktionalitet och livskvalitet.

    Forskning visar att demenssjuka människor mår bäst i naturnära och lugna miljöer, inte mitt bland trafik och stadsljud. Att Hälsans Hus ligger nära Trobergshemmet lyfts fram, men det är inte ett rimligt argument. Kontinuitet och relationer behövs för att skapa trygghet. En personal som arbetar på en avdelning kan inte sådär bara jobba på en annan avdelning, inte ens i samma hus, inte utan en ordentlig inskolning. Alla boenden har unika människor och personalen behöver känna till hur avdelningen, människorna och de dagliga rutinerna fungerar för att kunna jobba där utan att det blir en osäkerhet i vården. Det här är inte ineffektivitet. Det är kärnan i personcentrerad, mänsklig och trygg vård.

    Var finns satsningen på det allra viktigaste i äldreomsorgen, personalen? Om staden har råd att lägga över fem miljoner euro på en fastighet, varför ser vi då inga motsvarande satsningar på bättre arbetsvillkor, bemanning och kompetensutveckling?

    Slutligen, om byggnaden ändå i värsta fall måste rivas ner till betongen innan den kan byggas upp igen, varför inte bygga nytt direkt, på rätt plats, med rätt förutsättningar?

    Vi säger ja till ett demenscenter. Men vi säger nej till ett dyrt, felplacerat och kortsiktigt projekt. De äldre förtjänar bättre. Det gör även framtidens skattebetalare.

    DENISE BLOMQVIST

    JONNY LANDSTRÖM