Dags att tvätta bort den negativa stämpeln
En välbehövlig diskussion om tillväxt på Åland börjar ta form. Det finns goda skäl till det då vissa näringar sviktar och de intäkter som sinar måste ersättas. En del i komplexet är att vi behöver bli fler och dessutom behöver nya verksamheter som ger arbete och förstås inkomster i form skatter i alla former.
Det känns därför trist att konstatera men vi marknadsför en felaktig bild av möjligheten att för en inflyttad att skaffa bostad eller mark på Åland. Budskapet är att det är allt ifrån helt omöjligt till totalt omöjligt. På sociala media finns ofta trådar som i grälla färger målar upp svårigheterna. Det har gått så långt att den som sakligt visar på möjligheterna blir misstrodd och misstänkliggjord. Myterna kring förvärvande av bostad och mark är en utbredd vanföreställning om Åland. Fråga personer i Sverige eller Finland ”vad vet du om Åland?” Svaret från majoriteten blir ”det går inte att köpa mark eller bostad där”
Åland har ju gått från tjugofem till trettio tusen invånare de senaste åren och i Mariehamn fanns 2019 cirka 1 300 bostäder som innehas av icke mantalsskrivna och på hela Åland är siffran 2 500. Det finns exempel på områden med fritidsbostäder där ett fåtal ägs av ålänningar. En grov gissning är att 15-20 procent av de bostäder som säljs går till icke-ålänningar och Havsvidden känner vi alla till. När det gäller mark till industrier har det också fungerat, Chips, Optinova och Fifax är tydliga exempel. Allt är således inte omöjligt.
De regler vi har finns av en orsak. Då en förändring av reglerna inte går att backa skall vi inte ha bråttom. Först tänka efter och söka möjligheterna i stället för att basunera ut svårigheterna. Kom också ihåg att det finns inflyttare som tycker att regelverket är positivt och språket kan var en av faktorerna bakom en flytt. Ålänningarna har också fått det här undantagen med starka motiv.
Det vi skall marknadsföra:
För det första de bostäder som finns i form av bostadsaktiebolag, det är flerbostadshus, radhus och parhus, de kan också finnas i en samling enfamiljshus. De finns på landet, skärgården och staden och det finns i fina sjönära lägen. Där kan även en icke ålänning gå till mäklare, välja bostad, köpa, betala och flytta in samma dag. För många som har långsiktig plan med flytten är det här ett utmärkt och många gånger klokt sätt att etablera sig. Man kan bo i eget och lära känna Åland och reda ur var man vill bo och hur, möjligheterna öppnar sig efter ett år. Det är inte heller tvunget att äga mark.
För det andra går det att få tillstånd köpa en tomt eller ett hus i ett byggnadsplanerat direkt när man kan visa att flytten är seriös, typ att man har fast anställning, och senast efter ett års fast boende. Ett år eller mindre i hyrd bostad eller aktielägenhet så är portarna öppna. En aktielägenhet motsvarar i det mesta en svensk bostadsrätt, möjligen kan sägas att ägaren har starkare ställning i bostadsaktiebolaget.
För det tredje har vi rena markköp och fritidsbostäder. Är man inte nöjd att äga aktiebostad eller vill man äga större markområden kommer regelverket emot. Då krävs fast boende och efter fem år går det bra att köpa.
De här reglerna är formaliserade i Landskapsstyrelsens Förordning 70-2003 om jordförvärvstillstånd.
Vill vi få tillväxt genom inflyttning måste vi se och utnyttja de möjligheter som finns. Utbudet är redan stort men en utökad planering för både fast boende och fritidsbostäder skulle ge rum för fler intresserade. Det skulle också vara bra att få ett konstruktivt avslut på diskussionen. Det är angeläget att tvätta bort den negativa stämpeln, vi behöver både bättre marknadsföring och mer tillväxt.
LENNART ISAKSSON (MSÅ)
