SÖK
MENY
Barnens rätt ska inte villkoras av föräldrarnas jobbstatus
Debatten om den subjektiva rätten till barnomsorg blossar upp med jämna mellanrum. Nu ifrågasätts återigen om barn till föräldrar som inte arbetar eller är föräldralediga ska ha samma tillgång till barnomsorg som barn till arbetande föräldrar. Men att villkora barns rättigheter utifrån vuxnas livssituation är både kortsiktigt och orättvist.
Barnomsorg är inte ett privilegium – det är en rättighet. Den är inte bara en plats där barn leker medan föräldrar jobbar, utan en trygg miljö för socialt samspel, språkutveckling och rutiner. För många barn är det också en viktig skyddsfaktor – särskilt i hem där det finns psykisk ohälsa, språksvårigheter eller andra utmaningar. Att begränsa barns tillgång till omsorg för att en förälder är arbetslös eller hemma med ett syskon innebär att barnet får betala priset för något det inte kan påverka.
Vem ska avgöra vilka behov som är ”tillräckligt stora”? Om en förälder är deprimerad – får barnet vara mer på dagis då? Men om föräldern ”bara” är arbetslös och nedstämd, räcker det inte? Att försöka gradera barns behov blir snabbt subjektivt. ”Du får, men inte ni – era problem är inte tillräckliga”. Det är varken rättssäkert eller förenligt med barnets bästa.
Det är kommunens ansvar att se till att barnomsorgen fungerar och att barn mår bra – inte att granska hemmets alla nyanser. För vissa barn är daghemmet den plats där de känner sig trygga, får struktur och träffar kompisar. Att plötsligt inte få gå dit lika ofta kan väcka sorg och förvirring.
På Åland finns dessutom många inflyttade familjer utan släkt i närheten. För dem är barnomsorgen inte bara pedagogisk – den är en nödvändighet. Att påstå att dessa barn inte har lika stort behov bara för att föräldern för tillfället är utan arbete, är att blunda för verkligheten.
Ett annat problem är att viss politik formas utifrån beslutsfattares egna livssituationer. Kanske har de haft lyxen att kunna vara hemma med barn tack vare ett starkt nätverk eller god ekonomi. Men samhällsbeslut kan inte bygga på personliga erfarenheter. Politiken måste utgå från helheten och skapa rättvisa lösningar för alla.
Samtidigt ser vi hur beslut ibland tas i strid med sakkunnigas utlåtanden. Det är allvarligt, för det riskerar att stå i konflikt med grundlagen, barnkonventionen och internationella åtaganden. Ska regeringsprogram väga tyngre än det juridiska och moraliska ansvar man har gentemot barn?
Det finns inte heller statistik som visar att barn till arbetslösa eller föräldralediga är på dagis 50 timmar i veckan. Debatten bygger ofta på tyckande snarare än fakta. Sedan rätten infördes 2020 har inflationen och den ekonomiska oron ökat. Kan det vara så att arbetande föräldrar tar extra pass för att få ekonomin att gå ihop – och därmed behöver barnomsorgen mer än tidigare? Ingen statistik har tagits fram, och inte heller någon barnkonsekvensanalys.
Dessutom: varför ska Åland gå en helt annan väg än riket? I övriga Finland finns inga sådana begränsningar – och barnomsorgsavgifterna är lägre. Är det så vi vill profilera oss? Ett samhälle där barnens rättigheter skärs ner samtidigt som kostnaderna ökar?
Barnens rätt till omsorg ska inte vara beroende av om mamma eller pappa har jobb. Den ska vara självklar. Alltid.
KRISTINE LOGOSS DZENE (S)
