Barnen är vår framtid
Gästledarskribenten Karolina Viltblom lyfter en viktig fråga i sin ledare i Ålandstidningen den 29 juli. Hur väl tar vi hand om våra barn egentligen? Hur väl leder vi in dem i vuxenlivet? Hur mycket av vår tid ägnar vi våra barn?
I dagens samhälle är alla stressade och har ont om tid. Man vill också ha så kallad ”egen tid”, då man bara får ägna sig åt sig själv och sina egna intressen. Och då är det lätt att annat får stå tillbaka för att man prioriterar sig själv litet grand. Och då är det lätt hänt att man i stället för att leka, läsa och sjunga med sina barn, sätter ”paddan” i händerna på dem och låter dem roa sig själva.
Visst måste också vi när vi var små roa oss själva ibland. Men i brist på tv och paddor fick vi ägna oss att leka med klossar och dockor, plocka kottar och pinnar och uppfinna vår egen värld. Vi fick lov att bli kreativa, när våra föräldrar var upptagna med sina egna sysslor, som för det mesta bestod i arbete, arbete och åter arbete. På den tiden var nämligen ”egen tid” inte uppfunnet ännu.
I takt med att samhället förändras när tekniken utvecklas, så utvecklas inte människan i lika snabb takt. Ett litet människobarn har fortsättningsvis behov av omvårdnad, skötsel och kontakt med andra människor, det kan inga maskiner i världen ersätta. Den nära kontakten med en annan människa är det allra viktigaste för det lilla barnets utveckling. Och det behovet upphör inte samtidigt som man slutar amma.
Som förälder och anhörig till ett litet barn behöver man ständigt tänka på hur viktigt det är att sätta gränser, att lära barnet allt det som vuxenvärlden kommer att kräva av barnet i framtiden, att genom en kärleksfull omvårdnad hjälpa barnet i dess utveckling mot vuxenvärlden.
Det talas också om att många barn i dag har ett dåligt ordförråd när de börjar skolan. Beror det på att man pratat, sjungit och läst för få sagor för barnet? Många av dagens föräldrar ser sina barn endast en kort stund morgon och kväll, och på helgerna. De förväntar sig att barnets uppfostran i första hand skall ske på daghemmet, där barnet vistas största delen av sin vakna tid.
Men dagispersonalen har ganska många barns behov att uppfylla, så man kan inte räkna med att de skall räcka till för varje enskild liten människas alldeles egna behov av kärlek och omtanke.
Sedan har vi far- och morföräldrar som gärna ställer upp för det lilla barnets behov, om önskemål om detta kommer från föräldrarna. Det är viktigt att umgås över generationsgränserna, och här har jag märkt att detta inte förekommer lika ofta idag som tidigare.
Min tanke är att man bör minska den tid små barn ägnar tv och paddor, och i stället ägnar mer tid att umgås flera generationer tillsammans. Det mår både barn och äldre bra av.
RUNA LISA JANSSON
