Är prestige viktigare än medmänsklighet?
Jag vill skriva och förklara lite saker. Det finns olika sorters ensamhet och de som har eller haft en harmonisk kärnfamilj kan ej riktig förstå den som ej frivilligt valt ensamheten. Mångt och mycket bottnar nog också i barndomens upplevelser. Som nog ej gav ett bra självförtroende eftersom jag ej fick den kärlek och uppmuntran som jag skulle behövt.
Jag hade ju utom föräldrarna tre yngre bröder samt morföräldrarna också boendes med oss. Att ha morföräldrarna med var berikande tyckte jag.
Men jag såg redan som barn problem som sopades under mattan och det talades aldrig riktigt något klarspråk. Man fick gissa sig till saker och om man gissade fel så var man en dumbom. Jag som var äldst fick ta emot skällningar. De andra daltades det med som senare utvecklades till missbruksproblem. Jag sade till mig själv att jag inte ska göra så. Jag vill alltid ta tag i problemen och tala klarspråk.
Men problemet är att endel människor absolut inte är samarbetsvilliga.
I skolan fick jag både premiebok och stipendie, så jag var väl ingen dumbom i alla fall. Dessutom hade jag under hela skoltiden två väninnor. Jag har alltid varit mån om att värna om vänskap. Men senare i livet så var det två elaka kvinnor som missunnat mig en livskamrat. Jag har ju aldrig varit kär och sällan blivit tagen på allvar.
Det är en stor tomhet för jag har ju så mycket att ge. Eftersom jag har många talanger.
Jag gick i tre olika sorters skolor. Det var mycket berikande och jag fick också vänner där.
Under yrkestiden hade jag tre olika jobb i perioder och det var nog en lycklig tid. Senaste 20 åren fick jag gå till arbetsförmedlingen innan jag blev pensionär. Då hade jag mest ströjobb som städare i skolor och daghem men också som kokerska någon gång. Då fick jag också lära mig om pengars betydelse och att vara noga med pengar.
Ytliga vänner har jag sedan länge nog men inte riktigt någon närstående vän.
Det är så svårt i det här samhället eftersom det inte finns någon riktig själavård eller någon riktig missbruksvård. När jag anmälde mig till en sorgegrupp så började inte den eftersom det var för några anmälda. Det är oresonligt tänkt, för gruppen är ju lika viktig även om vi bara är få anmälda!
Det är ju förtvivlat viktigt att få prata med och lyssna på någon som förstår.
Så jag undrar, är prestigetänkande viktigare än att vara medmänsklig?
ATT LEVA, INTE BARA FINNAS TILL
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
