Alfrida och självstyrelsen
I självstyrelseparagrafens 51 §, vilken nyligen reviderats står stipulerat att Åland ska ersättas för händelser som är extraordinära såsom naturkatastrofer, oljeutsläpp, kärnkraftsolyckor et cetera. Stormen Alfrida kunde ha ansetts vara en sådan händelse, och landskapsregeringen ansökte till Ålandsdelegationen med ett krav om 5 miljoner euro, men fick avslag. Den som läser ÅD:s beslut, förstår snabbt varför ansökan avslogs och egentligen aldrig borde ha lämnats in med tanke att det inte finns något lagstöd att bygga eventuell ersättning på.
Onödig tid och resurser har nu lagts på en ansökan som med fog väcker frågeställningar över hur vi politiskt missköter för självstyrelsen viktiga ärenden.
Ansökan innehöll kostnadsersättningar för samhällsviktig infrastruktur som el och telefoni. Landskapsregeringen skulle enligt upplägget agera mellanhand, men detta är inte möjligt Ersättningar ska vara uppkomna i landskapsregeringens egen verksamhet, alltså vara egna kostnader. Detta handlar inte om någon småaktighet från Ålandsdelegationens sida, mer om lag och ordning.
Vår självstyrelselag har i flera avseenden karaktären av grundlag, och bör därför kompletteras med bland annat landskapslagar som kan hantera det substantiella. Extremväder är något vi tyvärr får anpassa oss efter, därför är det mycket viktigt att självstyrelselagens § 51 i skyndsam ordning kopplas samman med en ny landskapslag vilken ger landskapsregeringen lagstöd att ersätta verksamheter som hanterar samhällsviktig infrastruktur. En landskapslag som korrelerar mot § 51 i vår självstyrelselag och som stipulerar att landskapsregeringen ekonomiskt kan ersätta drabbade verksamheter, men där nödvändig gränsdragning givetvis måste göras. Det är viktigt för en trygg elförsörjning, men även för att hålla elpriserna på en konkurrenskraftig nivå, då de åländska elpriserna är ett ständigt orosmoment för speciellt våra företag.
För att påskynda processen ämnar jag lämna in en lagmotion i ärendet.
I finska statens grundbudget finns förhoppningsvis fortfarande ett reservationsanslag som motsvarar det åländska ”Alfridabeloppet”, 5 miljoner euro. Högst troligt budgeterat för att på ett smidigt sätt hantera de skador som åsamkades Åland, men som inte i någon högre grad drabbade Finland. Anslaget har förmodligen sitt ursprung i att ingen insatt ansåg det görbart att Åland skulle erhålla stöd via § 51 och Ålandsdelegationen. Landskapsregeringen och finansminister Roger Höglund (C) bör omedelbart kontakta sin finska kollega i syfte att diskutera möjligheterna till ett Alfridarelaterat stöd. Vi får hoppas att ovan nämnda anslag fortfarande är öppet, men tiden är knapp och dessa 5 miljoner behövs på Åland. God kommunikation och dialog är A och O för den åländska självstyrelsen och ekonomin.
JOHN HOLMBERG
LAGTINGSLEDAMOT (LIB)
