Absurt med bolagisering
Ordet ”bolagisering” syns igen: För att spara pengar föreslår landskapsregeringen bolagisera bland andra några delar av trafikavdelningens aktiviteter. Det ser ut som några inom Ålands regerande rang envisas befordra ”bolagisering” som universalmedel. Får man vara brutalt frispråkigt? Idén är galen. Inom en så småskalig och genomsynlig näringsliv som Ålands är det löjligt att inte tillåta enbart fri konkurrens genom marknadens verkande mäta tillgång i enighet med efterfrågande.
Åland har byggts upp till den hög nivå av ekonomisk utförande den har räckt fram av ett enkelt ursprung främst av alla: Det vill säga privat entreprenörskap. Detta resulterade i att Åland under andra delen av nittonhundratalet blev ett bland de mest välbärgade samhällena i Europa samtidigt med en hög standard på sociala välfärd. Har man trots detta tappat förtroendet för de privata entreprenörernas skicklighet samt effektivitet? Eller tror politikerna att de har skaffat sig förmågan att effektivare driva affärer än privata entreprenörer?
Skall vi förvänta oss att LR en vacker dag bestämmer, som förlängning av att vara ägaren av skärgårdsfärjor, att utnyttja skattebetalarnas pengar för att köpa en ny flotta stora färjor samtidigt rederiets drift ”bolagiseras”, och därpå börjar konkurrera fullt ut med Viking Line och Tallink? Helt absurt? Javisst – men just detta mönster har följts i fallet Posten, som har omvänts av LR till eget åkeri. Hur mycket av skattebetalarnas pengar har spenderats på köpande av dess tunga fordon? Hur stor delen av detta satsning faktiskt behövs för att bara handha postväsendet på Åland, och hur då rättfärdiggör man betalningen för kapacitetens övermått som det har orsakade, med aggressiv konkurrens för marknadsandel? Och har konkurrensen mot de privatägda baserats på helt rättvisa villkor, faktiskt? Det vore intressant att veta EU:s svar på denna fråga med hänsyn till Postens monopol av de vinster skapat av momsfri hantering.
Självklart borde ett bidrag till LR:s sparkrav krävts genom bortskaffningen av den sortens offentlig investering (som föregåenden) som saknar sociala fördel framför de aktiviteter (som utbildning, omsorg, m.m.) som står för sådana. Men resonemanget kan utvidgas: LR har utnyttjat klumpsummesystemet för att utöka den offentliga sektorns andel av ekonomin oproportionellt, vilken politiken har tyckts av många som fel. Nu, när överskottet har blivit ett stort underskott, vad vore mer passande som reaktionen än att (genom likvidering eller privatisering av denna andel av dess fast egendom som inte tillhör den samhälleliga) radikalt avgränsa offentliga sektorns revir?
Bara genom så radikala åtgärder möjliggörs omvändning av den offentliga sektorns missuppfattade ingrepp inom den privata näringslivets sfär som har skett under den senaste årtionden. Om det förflutnas erfarenhet ännu gäller vore en sådan omvändning mycket mera hälsosamt för Ålands långsiktig ekonomisk välfärd än en fortsättning av i dagens läge.
Någon regering borde koncentrera sig på den ekonomisk agerande som inte tillhör privata aktörer:- skapanden samt förvaltningen av makroekonomiska politiken. Förutsättningen för detta i fallet Åland är att vederbörande instrumenten placeras i LR:s händer, det vill säga att klumpsummesystemet tidigt ersätts av egen skattebehörighet.
Robert Horwood
