200 offentliga årsarbeten måste bort
Finlands konkurrenskraft är dålig, exporten minimal och få satsar för tillfället på Finland. Jämfört med övriga nordiska länder håller Finland på att halka efter varnar finansminister Matti Vanhanen. Finland återhämtade sig aldrig ordentligt efter finanskrisen 2008. Den finska väntade tillväxten är ungefär en procent i medeltal per år. Det räcker inte om Finland ska fortsätta vara en god välfärdsstat.
Vanhanens ord kan även beskriva Ålands situation. Åländska ekonomins utveckling efter finanskrisen visar en tydlig trend. Goda intäktsår har gått hand i hand med ökade offentliga kostnader. En minimal tillväxt. Under finsk och långt under nordiskt snitt. Pandemin har medfört att gömda problem kommit upp till ytan snabbare än förväntat. Grundbekymret är tydligt. Vi förmår inte finansiera det offentliga Åland som fått svälla under många år. Givetvis inte i pandemitider, men heller inte långsiktigt. Alltför stora lönejusteringar i förhållande till tillväxt och produktivitet, minskande försörjningskvot, en allt äldre befolkning och en oförmåga att producera offentliga tjänster lika kostnadseffektivt som övriga Norden har satt oss i en situation där osthyvel inte längre räcker.
Det sämsta vi nu kan göra är att politiskt invagga ålänningarna i en falsk tro att bara pandemin går över så blir allt bra igen. Att genom banklån försöka sminka över de grundproblem Åland de facto haft i många år är ingen lösning. De som vid senaste val utlovade ett skuldfritt Åland, återställda landskapsandelar och ingen kommunreform har mycket att leva upp till. Dessa löften är enkla att formulera in i valannonser, men svårare att hålla, speciellt om det inte finns något mod att förändra.
Det behövs en bred politisk insikt i att obekväma beslut nu är nödvändiga. Ska vi ha råd med ett starkt välfärds-Åland, måste politiken bli verklighetsförankrad och inte en positionering för ett lyckat nästa val. Jag tror inte på osthyvelprincipen. Den kan fungera under en tillfällig ekonomisk svacka. Den krassa verkligheten är att landskapsregeringen behöver minska sina kostnader med cirka 40 miljoner euro per år. Det innebär att upphöra helt med vissa verksamheter och minska ned andra. Det är inget att hymla om, tvärtom, det handlar om att cirka 200 årsarbeten måste upphöra. Det behövs även driftsprivatiseringar där det lönar sig och samhällsreformering av kommunala funktioner för att uppnå den samordning och kostnadseffektivitet vi inte förmått skapa via kommunreform. Detta är åtgärder som förbättrar den långsiktiga ekonomiska uthålligheten vilket skapar större resurser till såväl bättre finanspolitik som en arbetsmarknadspolitik med tydlig arbetslinje. Ett politiskt mod och enighet kring detta är en garanti för vår tillväxt och välfärd.
JOHN HOLMBERG
LAGTINGSLEDAMOT (LIB)
