SÖK
MENY
Jag undrar hur de har det i Kaliningrad i dag
Jag undrar ibland hur de har det i Kaliningrad, hos vår ryska granne där borta på andra sidan Östersjön. Jag har inte varit där sedan 2018. Och så som världen ser ut i dag lär jag inte komma dit fler gånger, tyvärr.
Kaliningrad är – som de flesta vet – ett litet, udda, isolerat område vid Östersjökusten, en exklav med en miljon invånare, inklämt mellan EU-länderna Polen och Litauen och utan egen landförbindelse med hemlandet Ryssland. I dag talar vi mest om Kaliningrad som ett militärt hot. Den ryska östersjöflottan har en bas i Kaliningrad, och det anses att det i skogarna längre in i området finns atombestyckade robotar som i värsta fall når in över oss i Norden.
Då, på våren 2018 var jag givetvis utomordentligt naiv. Putin hade 2014 annekterat Krim och gått in i östra Ukraina där det pågick ett lågintensivt krig. (Hur graderar man krig?) Men jag kunde inte för mitt liv föreställa mig ett storkrig och att lilla ryska Kaliningrad plötsligt skulle bli ett hot mot oss.
Det var krångligt att resa till Kaliningrad 2018, bortsett från den korta period när delar av fotbolls-VM pågick där. Min visumfixare i Stockholm tipsade: ”Åk till Gdansk i Polen och ta en buss därifrån till Kaliningrad.” Jag gjorde det. Färja till Gdansk och vidare med buss. På andra sidan gränsen var det som att komma in i ett sagolandskap femtio år tillbaka i tiden. Små gummor i hucklen ledde sina cyklar längs vägen. På cykelstyren hängde ämbar. Gummorna var på väg för att mjölka sina kor, för hand.
Framme i huvudstaden, som också heter Kaliningrad, möttes jag av vänliga människor som bara talade ryska. Men de gjorde sitt bästa för att visa mig till rätta. Kanske borde jag ha reagerat för två saker: Jag fick inte längre komma in i fabriken som monterade tyska BMW-bilar. Rysslands näststörsta gas- och oljekoncern, Lukoil, som hämtade olja ur Östersjön, ville nu inte heller tala med mig. Början på en ny åtstramning? (Östersjöoljan exporterades till Sverige och Finland. Hur många vet att de kört bil på bränsle som kom från Östersjön?) Å andra sidan kunde jag fritt träffa de två lokala miljökämparna från Ecodefense, Alexandra Koroleva och Vladimir Slivyak som 2003 belönades med pris ur Anders Wiklöfs Östersjöfond. (Slivyak fick dessutom 2021 organisationen Right Livelihoods ”lilla Nobelpris”.) Såvitt jag vet har båda i dag tvingats i exil, utanför Ryssland.
Fram till slutet av andra världskriget 1945 var Kaliningrad tyskt och hette Königsberg. Sovjetiskt och brittiskt flyg bombade Königsberg i ruiner. Sovjetiska trupper ryckte in och den tyska befolkningen flydde under stor dramatik. Många av flyktingarna blev offer i världens största fartygskatastrof, i människor räknat. De fanns ombord på det överlastade passagerarfartyget Wilhelm Gustloff som i januari 1945 torpederades av en sovjetisk ubåt utanför den polska kusten. Mer än niotusen människor, bland dem flera tusen barn och ett tusental tyska militärer, alla på flykt, omkom. En katastrof och en fasa som nästan glömts bort.
I dag bor det enbart ryssar i Kaliningrad.
Jag tog tåget till de två pittoreska kuststäderna Zelenogradsk (tyska Cranz) och Svetlogorsk (tyska Rauschen). Båda städerna kunde, som under den tyska tiden, vara paradis för turister från hela Europa, vore det inte för kriget, stängda gränser och sanktioner. Strandpromenaden i Zelenogradsk övergår i norr i det Kuriska näset, en drygt 80 kilometer lång landtunga av sand, på sitt smalaste ställe bara 400 meter brett. Näset skiljer Östersjön från innanhavet Kuriska sjön och fortsätter in i Litauen. Dynerna är gräs- och skogsbevuxna högst upp. Det är ett fantastiskt naturområde.
Baksidan: Kaliningrad var länge Östersjöns största nedsmutsare. Orenade avlopp från en halv miljon människor rann rätt ut i havet. Ett nytt stort reningsverk har bekostats med utländska biståndsmedel. Det försenades med flera år. Det är uppenbart att korrupta strukturer försökte berika sig på bygget.
Ja, jag undrar hur de har det i Kaliningrad i dag.
JAN MOSANDER
