Hon sjöng och dansade för Joel
Fakta MILDRID SJÖGREN 100 år
Namn: Saga Mildrid Sjögren, född Eriksson.
Född: den 14 januari 1907 i Lemland Norrby.
Bor: på Sveagården i Lemland.
Familj: änka efter Mikael Sjögren, sonen Sigmar med hustrun Ilse-Maj, barnbarnen Agneta, Lisso och Joakim med familjer i vilka ingår sex barnbarnsbarn.
100-årsdagen: firas med kaffepannan varm klockan 13 till 15.30 i Sveagården. I stället för blommor och presenter får man gärna lägga en slant i sparbössan på kaffebordet till förmån för Lemlands kyrkorgel.
Hon minns Joel Pettersson som det varit i går.
Men det är 70 år sedan Joel dog! Då var Mildrid Sjögren en ung kvinna på 30 år, gift med sjökaptenen Mikael från Lumparland och mamma till sonen Sigmar.
Nu fyller Mildrid 100 år och tänker ibland tillbaka på sitt långa liv, minns sin ungdom, sina syskon och barndomshemmet i Norrby. Hon är pigg och klar i tanken, åren har mest satt sig i benen och litet påverkat hörsel och syn, men annars är hon nästan som vanligt.
– Själv tycker jag nog att jag är ganska pigg, säger hon. I somrars var jag hemma i Norrby i tre veckor och då lagade jag maten själv.
Mildrid föddes som yngsta barnet i en syskonskara på sju hos Nilsas i Norrby.
– Vi var fem flickor och tre pojkar, berättar hon. Flickorna var Nadeschda, Aino, Elvi, Evy och jag, pojkarna hette Levi och Elis.
Inte Amerika
Två systrar emigrerade till Amerika, men inte Mildrid.
– Nej, det tänkte jag aldrig på, i stället tänkte jag att det nog finns berg i alla byar, säger hon. Jag har egentligen aldrig varit borta från Norrby.
Av syskonen var det Mildrid, den yngsta, som stannade hemma längst.
– I tio år hjälpte jag mamma med jordbruket, pappa var i Amerika långa perioder, minns hon.
Fadern for till Amerika redan innan Mildrid föddes, så blev det krig (första världskriget) och han kunde inte komma hem.
– Jag var fjorton år när jag såg honom första gången.
Att arbeta med jordbruk och hushåll tyckte hon om. Medan hon och någon av systrarna ännu var hemma hos Nilsas hade de ett system sinsemellan. En vecka inne med hushållsarbetet och en vecka med utearbete, det blev inte långtråkigt då.
Som ung flicka gick Mildrid i den ambulerande lanthushållsskolan.
– Det var roligt för där fick jag väva mycket, berättar hon. Jag vävde en tre meters bordduk, två gungstolsmattor och gardiner bland annat.
Vävde mycket
Att väva var hennes stora intresse.
– Hade jag ingenting att göra i köket så vävde jag eller handarbetade, säger hon. Jag vävde mycket mattor, men också sängtäcken och borddukar.
– Handarbete, det var mitt det!
Och hon erinrar sig att det nog finns en del oanvänt kvar hemma i skåp och lådor, som hon åstadkommit genom många flitiga år.
1932 gifte sig Mildrid med Mikael Sjögren, samma år han blev färdig sjökapten. De byggde sitt hem ”Solhaga” på mark från barndomshemmet Nilsas. De hade ett mindre jordbruk och fyra kor i ladugården.
– Jag var ju ensam med allt arbete hemma, men med höbärgningen fick jag hjälp av min bror Elis som själv var bonde i Hellestorp, berättar Mildrid. När Mikael seglade på Australien var han ju borta i nio, tio månader.
Minns Joel
Mildrid Sjögren som bott i Norrby i hela sitt liv kände konstnären och författaren Joel Petterson väl medan han levde. Men då var han inte känd för sitt konstnärskap, utan mera för att han var säregen.
– Han kom ofta till oss (Nilsas i Norrby), han satt på soffan och såg på när Evy och jag sjöng och dansade ringlekar, minns Mildrid leende.
Tyckte man den tiden att Joel var speciell?
– Vi höll honom som vanligt vi, säger hon. Men när han stod på vägarna och målade tyckte vi inte det var något till arbete.
Joel Pettersson var ordförande i Lemlands ungdomsförening i flera perioder, han växlade om med Mildrids bror Elis. Han samlade ungdomarna till fester och teater.
– Jag var med i ungdomsföreningen men jag var inte med och spelade teater, berättar hon.
Syskonen Elis och Elvi var däremot med i Joels pjäser.
Sista festen som Joel Pettersson ordnade kommer hon särskilt ihåg.
– Då förstod alla att det inte var så bra med honom.
Inte ”völad”
En gång när Mildrid skulle fara till Mariehamn väntade hon på bussen vid Jakos i Söderby. Det gjorde Joel också och i bussen satt de på samma bänk.
– Då sa han till mig, ”det är ingen som völar mej nu, men när jag är död då blir jag konstnär”, berättar hon.
Joel hade också en segelbåt och en gång var Mildrid med på en segeltur tillsammans med Elis och Elin Friman.
– Vi seglade till Mariehamn och Joel bjöd oss på Socis, minns Mildrid. Då åt jag min första glass!
Det fanns inte så många nöjen när Mildrid Sjögren var ung, långt ifrån vad dagens ungdomar har att välja på.
– Det var någon fest då och då och vi träffades i ungdomsföreningen, minns hon. Så var jag med i sångkören.
Hon har alltid tyckt om att sjunga och fortfarande njuter hon av att lyssna på musik, allt från vackra religiösa sånger till pop och dansbandsmusik. Nu för tiden är inte synen tillräckligt bra för att läsa, men att lyssna på radio och musik går bra och gör att tiden går fortare.
När Mildrid fyllde 95 år bakade hon själv till födelsedagskalaset, men efteråt blev hon sjuk och benen ville inte bära längre. Då flyttade hon till Sveagården, men varje sommar har hon vistats hemma i Norrby några veckor.
– Det är roligt att komma hem ibland och se över mina saker, säger hon. Det är nog bra här, flickorna är så snälla, men det var roligare första tiden medan Helfrid levde, hon var en god vän och vi hade så mycket att prata om.
När du ser tillbaka, är du nöjd med ditt långa liv?
– Jo, livet har varit bra.
