DELA
© Nya Åland

Tystnaden blev till en sorgebubbla

Förtvivlan och svart sorg i hjärtat. På Åland hör vi ofta talas om de som ”tagit bort sig”.Nyan inleder i dag, den internationella dagen mot självmord, en artikelserie om de som väljer att ta sitt liv. Vi måste prata om det…
Yvonne Lindeman i Lemland Söderby, sjuksköterska på De gamlas hem, född 1952, berättar:

Jag minns så tydligt den morgonen. Det var här i köket och vi skulle första gången träna på skolans julprogram. Mamma kramade om mig. Hon sa: ”Yvonne, nu ska du vara en duktig flicka och ta vara på dig”.

Jag förstod det först senare på dagen. Det var hennes avsked. Hon hade planerat sin bortgång länge, hon gick till fotografen, hon skrev ett avskedsbrev till pappa som var till sjöss just då, hon kramade oss flickor. Sedan gick hon till ladugården, tog en hästtöm och hängde sig i en gran i skogen. Hennes fötter dinglade bara några centimeter ovanför marken, när en släkting fann henne framåt kvällen.

Det blev mormor som tog hand om oss båda flickor, det var bra. Men så fort jag ville prata om mamma började hon gråta. Det var bäst att vara tyst. Jag hade ingen att tala med min sorg om. Ingen pratade om det som hänt. Vi barn fick inte se mamma som död. Det kanske hade hjälp att se henne. Jag har i mitt yrke sett många döda och ofta är de båda vackra och ger ett så fridfullt intryck. Jag tror att det alltid är bra att se den som avlidit. Det hjälper oss att sörja.

Jag minns bara några korta glimtar från begravningen, pappa grät, glasyren på kakorna var rosa …

Genom hela uppväxten låg tystnaden som en bubbla kring mig. Alla på bygden visste vad som hänt och var måna om oss i familjen. Men ingen ville prata om händelsen eller sorgen efteråt, inte familjen, inte läraren, ingen präst, ingen läkare. Jag började tro att mammas självmord berodde på en psykisk sjukdom och blev med åren mer och mer övertygad om att jag bar på den också. Det var en skamlig hemlighet och den medförde att jag inte vågade skaffa mig fler än ett barn, det är ytterligare en sorg jag bär med mig i dag.

En fysisk sjukdom drabbade mig när jag var i 40-årsåldern. Jag mådde verkligen dåligt, och trodde som vanligt att det var något psykiskt. Jag stod ju på tårna för att upptäcka symptom på att jag var psykiskt sjuk. En gång i hönshuset nuddade jag vid tanken att jag också skulle ta mitt liv. Men nej, det var långt mellan tanke och handling. En arbetskamrat frågade en gång vad min mor dött av. Jag ljög och sa cancer. Men ångrade mig. Dagen därpå sa jag för första gången som det var; Mamma tog sitt liv.

Det var som en förlossning. Jag kunde prata om det. Jag tog itu med min sjukdom, det var Hypothyreos, överproduktion från sköldkörteln och efter adekvat behandling blev jag symptomfri och mår bra. Det var min sjukdom som ledde till att sorgebubblan sprack. Pratet plockade bort skammen. Det ok jag haft över mina axlar i nära 40 år lättade. Att kunna prata om självmord är jätteviktigt, det hjälper mycket för att man ska kunna bearbeta sorgen. Men sorg är olika för olika personligheter och att ha förstående och ömsinta människor runt omkring sig är också viktigt. Jag går ofta till graven där både mamma och mormor ligger. Länge var jag arg på mamma. Det är jag inte i dag. Men det är mormor jag sörjer.”