DELA
Foto: Jonas EdsvikSTOPP! Mäns våld mot kvinnor går bara att stoppa genom en mängd förändringar, från lagar till vardagsbeteenden.

Män måste bli bättre föredömen

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Men vi gör alldeles för lite för att stoppa det.
I helgen kunde vi läsa att två nya misstänkta fall av våldtäkt på en kryssningsfärja utreds av polis. Nästan dagligdags kan vi i olika medier läsa om fall av våldtäkt, mord, misshandel och förföljelse av kvinnor. Lite har det blivit bättre, men fortfarande riskerar tiotusentals kvinnor i Norden varje dag att råka ut för psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld.

Och det är nästan alltid vi män som är gärningsmän.

Redan nu kan man höra grymtningarna. ”Många fall är påhittade”, ”det är bara en liten del män som gör så”, ”vi män lider också”. Sant, i alla fall till en del. Icke desto mindre är statistiken solklar: män tar sig friheten att utöva våld mot kvinnor i ofantligt mycket större utsträckning än det motsatta. Frågan är vad som orsakar detta?

Svaren är förstås flera. Men i grunden finns det skäl att tro att hela vårt samhälleliga förhållningssätt ger en grund för att ett fåtal män ska anse sig ha rätt att äga rätt till ”sin” kvinna.

Nationellt center för kvinnofrid, NCK, skriver på sin hemsida: ”Mäns våld mot kvinnor betraktades länge som ett marginellt problem och en individuell angelägenhet tillhörande den privata sfären”. Hemsidan berättar vidare om FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor som antogs 1993. I den slår man fast att: ”våldet orsakas av det historiskt sett ojämlika förhållandet mellan kvinnor och män, för vilken distinktionen mellan privat och offentligt har haft stor betydelse.”

23 år har gått sedan deklarationen antogs, men än har den inte nått sina mål. Tvärt om. Kvinnor känner sig mindre säkra nu än tidigare. Senast i Mariehamns stads medborgarundersökning gjord av Åsub 2015 föll andelen kvinnor som känner sig säkra på stadens gator om kvällar och nätter betydligt och skillnaden mellan mäns och kvinnors trygghet ännu mer.

För att ta oss ur den här situationen måste vi våga titta på strukturer. För samtidigt som de allra, allra flesta av oss känner avsky inför och tar avstånd från våld mot kvinnor, accepterar vi ett samhälle som underhåller normen som mannen som den som har makten. Andelen kvinnliga chefer och styrelseledamöter i näringslivet är alldeles för lågt. Andelen kvinnor i parlamenten, inklusive lagtinget, är alldeles för lågt.

Lägg därtill domar där män frias från exempelvis våldtäkt av de mest märkliga skäl, som att kvinnan var för utmanande klädd, för full eller hade uppträtt för utmanande.

Om det är normen från toppen av samhällsbygget, hur ska vi då komma tillrätta med de stora problemen i botten?

På ett mer vardagligt plan handlar det också till väldigt stor del om hur vi män beter oss, på arbetsplatser, på idrottsarenor, i hemmen och med våra barn, nästa generations makthavare, jämställdhetskämpar – och nästa generations våldsverkare mot kvinnor.

Vi måste bli bättre föredömen. Vi måste sluta kalla motståndarlagets spelare för horor. Vi måste sluta tafsa på kvinnor på krogen. Vi måste ta större ansvar för det gemensamma hushållet. Som vi gör, gör barnen.