DELA
© Nya Åland

Han var med när Korsö exploderade

Det är 50 år sedan GE-fartyget Korsö exploderade och sjönk utanför Portugal. Åtta av de elva i besättningen räddades. Men än i dag vet man inte vad som hände.
Vid sjöförklaringen i Mariehamn en vecka efter olyckan ansågs den enda förklaringen vara att man hade gått på en drivmina.
– Hur stor tror du sannolikheten var för att gå på mina ute i Atlanten, säger Jarmo Farell, som var med på resan som 17-årig lättmatros.
Med undantag för några sekunder, när han sannolikt tuppade av, så minns han hela förloppet. Natten till i går, exakt 50 år efter händelsen, sov han inte mycket.


Togs i beslag
Dramatiken började enligt Farell inte med haveriet. Den började några resor tidigare, när Korsö gick ut från Hangö med vapenlast.
– Vi skulle till Palermo på Sicilien, men fick kontraorder och gick in till Tanger i Marocko. När vi kom dit stod hela franska främlingslegionen med k-pistar och tog emot oss. Lasten beslagtogs.
– Hur kunde fransmännen veta vad vi hade i lasten?
Men fartyget kunde segla vidare utan sin vapenlast. Bland annat gjordes en resa till Dakar efter fisk och på vägen upp gick Korsö in och lade sig på redden till Lissabon.
– Vi tänkte inte så mycket på det då, det kom ut en barberare och klippte oss och så småningom seglade vi vidare. Men långt senare har ett par av oss funderat över vad vi egentligen gjorde till Lissabon. För vi gjorde ingenting alls där, varken lastade eller lossade eller bunkrade.
På vägen upp från Dakar hade Korsö följe med ett franskt militärfartyg. Möjligen hade det funnits med också på vägen ner.
Farell är numera rätt övertygad om att Korsö gick in till Lissabon för att skaka av sig fransosen. Men när allt detta hände funderade han inte så mycket på den sortens saker. Inte på vem vapnen var ämnade för – det var oroligt i Algeriet som försökte göra sig fritt från Frankrike – eller varför fransmännen höll fartyget under uppsikt.
– Jag var 17 år. Man funderar inte på sådana saker, säger Farell i dag.


Olycksnatten
Korsö dockades i Bayonne och gick ut den 1 november, söderut. Natten till den 6 november var det hårt väder och man befann sig utanför Portugal. Explosionen, vad den än orsakades av, inträffade klockan 2 på natten och var så kraftig att fartyget sjönk efter bara några minuter.
Farell skickades att purra dem som sov samtidigt som förste styrman Stig Bergman försökte få loss livbåten.
– Det var han som räddade våra liv, säger Jarmo Farell i dag.
– Han rusade direkt till livbåten för att lossa surrningarna. Men det kom en jättestor våg, fartyget stod på ända och vi ramlade framåt. Den gången var jag säker på att jag skulle dö. Jag minns att jag tänkte ”vad skall mamma och pappa säga nu”.
Men så fick han syn på flotten på utsidan av fartyget, fick tag i den och tog sig upp. Han hjälpte också upp maskinmästaren Bengt Strandberg och litet senare fick de tag på kaptenen Gunnar Danielsson. De här tre tillbringade natten på flotten.
Enligt vad Danielsson berättade för tidningen Åland strax efter hemkomsten den 11 november så slog flotten runt två gånger under natten.


Livbåten bärgad
Under tiden hade livbåten flutit upp. Ett par av besättningsmännen lyckades vända den och tömma den och började samla upp överlevande. Två hittades rätt snabbt. Förste styrmannen fick man syn på vid 6-tiden på morgonen. Han hade riggat till en egen ”flotte” av en lucka, en livboj och ett livbälte.
Och ytterligare litet senare träffade man på flotten med Farell, Strandberg och Danielsson.
Tre i besättningen påträffades aldrig. En av dem var Farells närmaste granne, Sigvard Vehmonen, 18 år och lättmatros han också.
– Först 30 år senare berättade Bergman vad som hänt. Sigvard hade fått flotten i huvudet när den flög i sjön. Han dog med en gång.
De två övriga som blev kvar var lättmatrosen Alphonse Sirrad och mässuppassaren Aulis Tuominen.
De överlevande plockades upp av ett turkiskt fartyg.
– Vi konstaterade efteråt att vi skulle ha jättesvårt att tycka illa om en turk framöver, så väldigt ompysslade blev vi. Men de var ju sjömän och förstod vad vi hade gått igenom.


Hemligstämplat
– Jag tycker inte om att simma, säger Jarmo Farell om hur händelsen har påverkat honom.
– Men jag har ju varit till sjöss efter det. Och någon krisbearbetning var det inte fråga om på den tiden. Solveig Erikson bjöd oss på kaffe och tårta och så var det bra med det.
Men han har under årens lopp funderat på vad som hände. Minan tror han inte på.
– Någon trodde att vi hade torpederats, men det hade varit omöjligt i 8-10 meter höga vågor.
Någonstans vill han koppla ihop haveriet med vapenlasterna. Vem visste, vad hände, vem tipsade vem?
Ludde (Ludvig) Lönnroth, ombudsman för sjömansunionen, försökte forska i vart vapnen skulle, men handlingarna var hemligstämplade. Det han sade till mig var att Kekkonen (dåvarande presidenten) hade satt på hemligstämpel och att försvarsministern hade fått avgå.
Det kan man väl förstå att om affären var så allvarlig så pappren hemligstämplades så var det nog inte en slumpmässig mina vi gick på i Atlanten, säger Farell.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax