DELA
© Nya Åland

Blir det här sista betlasset?

Nästa sommar blir det lök på sockerbetsmarkerna för Lars-Yngve Johansson i Finström Emkarby.
Det är en verklig sockerbets-veteran som lägger av.
– Men det är bara ett års uppehåll, jag är nog ändå optimist trots allt, säger han.
EU drar ner sockerkvoterna, danska sockerjätten Danisco, som för några år sedan köpte Finska socker, drar ut på ett nytt odlaravtal och åkarna i riket vägrar köra betlassen om de inte får mer betalt.
Det har aldrig sett så mörkt ut för sockerbetorna, en gröda som gett guldkant åt åländskt jordbruk i många decennier. Och haft stor betydelse för bland andra Lars-Yngve Johansson.


Vackert och effektivt
Någon kris känner man inte av i oktober månads sista solstrålar. De värmer så mycket att till och med bina i tre kupor intill sockerbetsfältet är ute och luftar sig. Två havsörnar slår en lov runt markerna och rådjuren skuttar fram för att äta av blasten från betorna.
Ute på fältet kör Lars-Yngve sin traktor med den tvåradiga betupptagaren på släp. Det är vackert. Det går snabbt och effektivt.


Drog upp för hand
För 50 år sedan drog man upp betorna för hand.
– Man använde grepen. Sedan var vi tio här som 1962, tror jag det var, gick ihop och bildade en ”maskinring” och köpte en betupptagare. Men den lämnade betorna efter sig i en sträng, så man måste ändå gå runt och kasta upp dem på lasset.


Blygsam början
Även om sockerbetsodlingarna på Åland är pyttesmå jämfört med odlingarna längre ner i Europa, är det skillnad mot när Lars-Yngve Johansson började sin sockerkarriär.
– Jag började med sockerbetor 1957-58. Då handlade det om 25-30 ar. När jag gick lantmannaskolan 1960-61 var jag storodlare, hade en halv hektar, skrattar han.
I år har han 8,5 hektar sockerbetor, mot 12 hektar som mest, men han har också fått en mindre kvot att odla.


Sockerrik
Han svänger in och tömmer ett nytt lass i ett av de lastbilsflak som ligger på marken. Snart är de sista betorna uppe ur jorden. Han bjuder på en bit sockerbeta.
– Smaka på den här, uppmanar han.
Det är sött. Förstås.
– Det är 18 procents sockerhalt, det har varit ett bra år. Men med tanke på priserna och kvoterna så borde det vara 30 procent.


Komplicerat spel
Att som utomstående förstå sig på vad som händer i branschen är inte helt lätt.
– Man måste nog ha varit med några år.
Själv sitter Lars-Yngve Johansson i svenska lantbruksproducenternas, SLC:s, sockerbetsutskott. Han är inte direkt med i förhandlingarna om nytt avtal med Danisco, men hör till de mest informerade.


Egen kvot
– Danisco ser ju den finländska sockerbetskvoten som sin egen och inte odlarnas. I Sverige har man ett annat system, där odlarna kan sälja sina kvoter.
Den danska sockerjätten ville ett ta också att odlarna skulle skriva på ett sjuårigt avtal med fasta priser.
– Det är en omöjlighet. Vi vet till exempel att fraktpriserna stiger varje år.


Mår bra
Vid 66-års ålder och 50 års sockerbetsodlande, skulle Lars-Yngve Johansson mycket väl kunna lägga av.
– Jag tror jag mår bra att hålla på ännu ett tag. Och när det gäller sockerbetorna är jag ändå optimist. Jag tror inte det här är slutet.


Biobränsle?
Kanske är produktion av biobränsle, som etanol, en framtid för sockerbetsodling också på våra breddgrader.
– Om några år har de kanske hittat en teknik som det går att göra etanol av krossade betor istället för att först måsta göra socker av dem. Då kan det bli intressant.
Det återstår att se.
Lars-Yngve Johansson gör ännu en runda med betupptagaren ut på fältet.
Nästa år växer här i alla fall lök.

ULF WEMAN

ulf.weman@nyan.ax