10 dagar inlåst med min hjärna
”Det här är galet”, tänker jag för mig själv när jag skumpar ut över de engelska gröna slätterna på väg mot en liten håla där jag ska låsas in i 10 dagar med drygt 100 främlingar i total tystnad. ”Helt galet”.
”Är ni säkra på att ni är redo att fullfölja detta?”, frågar instruktören för säkert fjärde gången. Vi har blivit registrerade, fyllt i dokument och fått ett litet häfte med regler. Total tystnad. Ingen kontakt med de övriga deltagarna. Inga gester, leenden eller någon som helst kroppskontakt. Uppstigning 4. Läggdags 9. Meditation 10 timmar om dagen. Ingen mat efter klockan 12. Att avsluta kursen halvvägs igenom är egentligen inget alternativ.
Paniken pulserar i ådrorna. Men det finns ingenstans att fly. Jag är fast. Fast med mig själv och mina tankar i 10 dagar. Övertygad om att jag kommer bli komplett galen.
Dag 1. Mina tankar dundrar hejvilt och spjälkar upp de obarmhärtiga meditationsstunderna till segment av behagligt dagdrömmande. Inte riktigt meningen, men ”en mjukstart”, tänker jag för mig själv när jag lägger huvudet på kudden. ”Sådärja, bara 9 dagar kvar”.
Dag 2. Börjar mentalt packa mina väskor.
Dag 3. Hör en bil i fjärran och drabbas av nostalgi. ”Jag kommer ihåg den där världen”, tänker jag längtansfullt innan jag inser att jag dittills bara varit borta från civilisationen i sammanlagt 55 timmar. Gud hjälpe mig.
Dag 5. Är besatt av mina naglar. Inser att min högra lillfingernagel är bredare än den vänstra. Djupa tankar.
Dag 6. Min hjärna blir totalt desperat. Efter att ha fått slut på vettiga dagdrömmar, ord och sammanhängande meningar, börjar den kasta ur sig färger och former. ”Titta här! En rosa blobb som förvandlas till en cupcake! Och titta nu, springer den ivääääg! Jaga den, JAGA DEN!!”
Dag 7. Ett vrak. En slapp och slö och aningen klibbig risboll.
Dag 9. Längtar till meditationerna så att jag kan slippa rasterna. Det.Finns.Helt.Enkelt.Ingenting.Att.Göra.
Dag 10!! Efter två timmar har jag ingen röst kvar. Mina stämband är förskräckta och mitt undermedvetna och min trötta själ tittar på varandra och suckar. ”Vad tror du? Vi lyckades få in några timmar av stilla betraktelse, va? Det kanske får vara nog. Låt flickan prata”.
