DELA
© Nya Åland

Verklig integration kräver inre förändring

En ny integrationslag är en bra början, men i praktiken har inget hänt innan man verkligen tar tag i de delar av lagen som inte bara är ett lagfästande av status quo.
Den har varit länge efterlängtad, den nya integrationslagen. Även om den i allt väsentligt är en kopia av den finländska lagen slår den ändå fast vilka rättigheter och skyldigheter både samhället och invandrare som kommer hit har, och det är en viktig utgångspunkt för att lyckas med det som alla, från näringslivstoppar till politiker och vanligt folk säger sig vilja ha – mera människor på Åland.
Som Nya Åland med hjälp av utomordentlig statistik från Ålands statistik- och utredningsbyrå visar är Åland i dag ett multikulturellt samhälle, men i mycket liten skala.
Vi har 52 olika språkgrupper på olika, men de flesta av dem är mycket, mycket små. Vi har 84 olika nationaliteter, men exempelvis portugiser finns det fem stycken av.
Nästa 10.000 människor av Ålands befolkning är inflyttade, det vill säga födda utanför Åland, men de allra flesta av dem kommer från Finland eller Sverige, som knappt kan klassas som utland.

Det intressanta med integrationslagen, förutom att den är en nödvändig precisering och lagfästning av sådant som redan varit praxis, är de förändringar och utvecklingsmöjligheter som målas upp.
Inflyttning till Åland borde inte vara omöjlig. Vi har ett rikt och välmående samhälle, vi har bra service, bra skolor och brist på arbetskraft. Det gäller bara att få människor som inte är födda här att trivas.
Nyckeln till att få folk att trivas är enkel: arbete, bostad, trygghet. Respekt, vänner, meningsfull fritid.
Allt detta finns i integrationslagen, åtminstone på pappret.

Men betänk, hur ska man till exempel realisera landskapsregeringens avsikt att ge stöd för invandrargruppernas möjligheter att bevara sin egen kultur. Det har inte varit populärt på Åland förut, särskilt inte när det gäller den största invandrade gruppen, den finska.
På andra och tredje plats på listan kommer invandrade från Lettland och Rumänien, därefter Estland, Thailand och Ryssland.
Hur ska den rumänska eller ryska eller thailändska kulturen befrämjas på Åland? Vet vi när? Finns det pengar för det?

Man skriver dessutom att mediabilden av invandring ska ändras i positiv riktning och bidrag till att en inkluderande bild till invandrare sprids.
Jaha, tänker man, och funderar på vilka framstötar landskapsregeringens integrationssamordnare kan tänkas komma med gentemot de åländska journalisterna. Lite vårrullar med dip kanske, eller en yster kosackdans?
Inställningen till invandring och invandrare har i de åländska medierna varit och är fortsatt positiv. Det som kanske behöver förändras är attityden till vissa invandrade grupper bland gemene ålänning. Fortfarande finns en bild av det ”riktiga” Åland och den ”riktiga” ålänningen som en landsbygdsbo med sommarstuga och fiske som främsta intressen, ett forngravfält på sin åker och en politiskt konservativ grundsyn parad med en bred dialekt.

Det är först när ordet ålänning lika väl kan frammana bilden av en liten mörkhårig kvinna av asiatiskt ursprung, som bor i Mariehamn, driver småföretag, jobbar hela somrarna och åker till Thailand en månad på vintern, som integrationen blivit verklighet, och den förändringen måste ske lika mycket inuti ålänningarna som i det vi de facto gör.
Även om en integrationslag är en bra början.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax