Varför skulle regeringen fallit?
Ålands framtids Axel Jonsson är besviken och anklagar moderaterna för att gå socialisternas ärenden. Centerns Veronica Thörnroos tror tvärtom, att moderaterna med sitt agerande stärker sitt inflytande i landskapsregeringen. Vem har rätt?
Misstroendeomröstningen i lagtinget i fredags gick som väntat. Regeringsblocket höll ihop och kan fortsätta regera. Axel Jonsson är besviken, det brukar höra till när man förlorar en kamp. Men vad hade han väntat sig?
Veronica Thörnroos däremot säger till Nya Åland att moderaterna använde sig av situationen för att skaffa sig politiska fördelar. Genom att rösta för regeringen känner sig liberaler och socialdemokrater i tacksamhetsskuld och låter moderaterna få igenom fler av sina hjärtefrågor. Ungefär så.
Men strängt taget, vad hade moderaterna för alternativ? Om gruppen hade hoppat av och röstat med oppositionen, vad hade hänt efter det? Hur hade följande regering sett ut? Center och moderater med stödpartier? Vad vinner moderaterna på det? Deras stora fråga den här mandatperioden är kommunreformen. Man har svårt att se hur den frågan skulle avancera i bolag med centern.
Med det inte sagt att det inte lönar sig att föreslå misstroende. Det har gett resultat, även om det inte händer ofta. Ett misstroende som verkligen har satt spår i politiken är från 1983, när oppositionen med Ray Söderholm i spetsen föreslog misstroende för att landskapsstyrelsen hade flyttat ändhamnen för skärgårdstrafiken från Långnäs till Hummelvik. Kritiken riktade sig framförallt mot centerns ministrar, men hela landskapsstyrelsen föll. Och omvaldes i exakt samma sammansättning! På den tiden tillsattes landskapsstyrelsen genom proportionella val, på samma sätt som kommunstyrelserna. Det var då tillräckligt många av politikerna fick nog och började arbeta för det parlamentariska system som råder i dag.
Ett annat misstroendeförslag som ledde ända fram, eller nästan, kom 2001. Liberaler och andra med Sune Eriksson (Lib) i spetsen var missnöjda med dåvarande finansministern Olof Salmén, som vid det laget hade lämnat centern för de obundna. Det gällde fördelningen av samfundsskatt mellan kommunerna. Den gången hade regeringen fallit, men lantrådet Roger Nordlund (C) valde att istället lämna in regeringens avskedsansökan. Efter ett antal varv och diskussioner utsågs Nordlund att bilda nästa regering.
Misstroendet förra veckan torde ha varit det fjortonde i ordningen sen början av 1970-talet. Fler har diskuterats, men av olika anledningar inte lämnats in. Flertalet har alltså röstats ner, vilket är rätt naturligt eftersom landskapsregeringen sitter på en majoritet i lagtinget. Bland nedröstade förslag märks ett från 2003, där Bert Häggblom (Ob) med flera var frustrerade över att sjukskötarstrejken pågått i tre månader.
2002 föreslog Jörgen Strand (ÅMS) misstroende mot Nordlund för att landskapsregeringen misskötte ekonomin. Han listade inte mindre än 13 ärenden, som hade skötts dåligt. Men regeringen överlevde också då.
Det som skiljer det nu nedröstade misstroendeförslaget från de tidigare är att oppositionen i alla tidigare fall har tagit fasta på sakfrågor, alltså ett konkret ärende, som man anser att regeringen inte har skött som man borde. Att kräva misstroende på grund av språkval är nytt. Kanske har #meetoo-rörelsen smittat av sig? Inga liknande reaktioner märktes när förra näringsministern Fredrik Karlström (Ob) för ett antal år sen kallade fredliga demonstranter för mobb, ett ord som enligt Svenska Akademins ordlista är synonymt med pack och slödder. Drägg och huliganer finns också på listorna över synonymer. Men det var väl en annan sak.
