Vår nya man i Bryssel en helt annan sort
Ålands nya man i Bryssel, Nils Torvalds, är en helt annan sorts fisk är Calle Hagström, som både var en flitig gäst i landskapet och väldigt aktiv i frågor som bedömts som viktiga för Åland.
Calle Haglund är en strömlinjeformad politiker, ideologiskt en stabil högerman och en målinriktad karriärist. Det är alltså föga överraskande att han redan efter en kort tid i Bryssel tog steget till partiordförande och minister, högst antagligen med ambitionen att stanna i regeringsställning för Svenska folkpartiet så länge som möjligt.
Nils Torvalds å sin sida är en mycket mindre insmickrande sorts politiker, rätt kantig och tvär ibland, med ett förflutet långt ut på vänsterkanten och en karriär som ligger mera bakom än framför.
Han är inte alls rädd av sig, får man säga, och verkar av vad man hittills sett inte dra sig för att säga obekväma sanningar. Till exempel att Ålands chanser till en parlamentsplats i EU-parlamentet är mycket små, och att utvecklingen snarare går i motsatt riktning.
Han säger också till Nya Åland att de garantier som Finland krävt för nödlånen till Grekland egentligen mest är symbolpolitik som saknar betydelse.
Det kan så vara. Problemet är väl då att politik så väldigt mycket handlar om just symboler och kommunikation med väljarna om saker som de upplever som viktiga, och om röksignaler till politiska motståndare och medspelare.
När det gäller andra Ålandsfrågor, som snuset och vårjakten, är det inget som Torvalds vurmat för förut, och knappast heller kommer att sätta överst på listan i framtiden.
Och även om det kan kännas befriande med en politiker som säger som det är och är rak och tydlig, kan man fråga sig hur stor framgång en sådan gök kan ha i Bryssel, lobbyisternas och kompromissernas paradis.
Det får framtiden utvisa.
Nils Torvalds är ingen dununge, och kan om inte annat bidra med beska sanningar som Åland och åländska politiker kanske så småningom måste ta till sig. Som att Åland i det nya allt mer federala Europa måste söka andra vägar att påverka än genom att sukta efter en plats i parlamentet som man aldrig kommer att få.
