DELA
© Nya Åland

Stipendier på gott och ont

Innebär stipendieregn egentligen kulturell torka?
Förra veckan fick konstnärer och kulturarbetare i Svenskfinland besked om Svenska kulturfondens stipendier.

Förutom Svenska kulturfonden finns det en mängd andra stipendier, bidrag och understöd som finlandssvenska konstnärer och kulturarbetare kan söka, bland annat Konstsamfundets och Svenska folkskolans vänners. På Åland har vi också kulturdelegationen som förra veckan offentliggjorde sina beslut.

Summorna varierar. Någon får trehundra euro som delfinansiering till ett instrument, någon annan får flerårigt arbetsstipendium.

Stipendierna påverkar ofrånkomligen kulturlivet i Svenskfinland.

De finlandssvenska fonderna vilar på tanken att Svenskfinland är så litet, att inte ens böcker som säljer bra i finlandssvenska mått mätt, förmår försörja författaren. Ett exempel: en upplaga på tvåtusen exemplar av en bok, ger författaren ungefär 1 700 euro.

Marknaden är för liten, och behöver fondstöd för att överleva. Gott så.

Eller?

Lite förenklat finns i Svenskfinland två modeller att vara kulturarbetare på.

Endera är du heltidskonstnär från debutboken (första utställningen/första boken/första skivan). Eller också jobbar du primärt med något annat, och utvecklar ditt konstnärsskap under kvällar och helger.

Situationen för båda grupperna är låst. För att överleva måste heltidskonstnären få stipendium varje år. Arbetsstipendierna garanterar arbetsro och en stabil inkomst som vida överstiger osäkra frilansinkomster.

Fritidskonstnären har däremot sällan möjlighet att enbart leva arbetsstipendiet; cirka 1 600 euro per månad. Utgifterna för huslån och amorteringar är beräknade på arbetsinkomsten, inte på ett tillfälligt stipendium.

Arbetsstipendiet säkrar heltidskonstnärens inkomst, men sänker fritidskonstnärens.

I praktiken innebär det här att många frilansar vid sidan om arbetsstipendiet. Då förfelas helt tanken med arbetsro och koncentration.

I praktiken innebär mängden stipendier och bidrag å andra sidan att den andra gruppen konstnärer, de som har valt att leva i stipendiernas osäkra tillvaro, aldrig kommer ut i arbetslivet. Beslutet att vara heltidskonstnär tas numera av allt yngre konstnärer. Det finns tillräckligt många stipendium för att man kan chansa.

Det behöver inte vara en dålig sak, detta att alltid ha arbetsro. Inspiration finns på många håll, i utställningar, på resor och i familjen. Konst blir för det mesta bättre om tid ägnas åt den. På individplan finns det många goda exempel på att beslutet är rätt.

Samtidigt måste det påpekas att situationen är ny. Vi vet inte vad som händer.

Märta Tikkanen var i många år rektor för Helsingfors Arbis. Lars Sund sa inte upp sig från sitt jobb på Upsala nya tidning förrän efter braksuccén med Colorado Avenue och Kjell Westö har jobbat som journalist.

Bach skrev kantater för att få in pengar, Renoir inledde sin karriär som porslinsmålare och Charles Dickens skrev Pickwickklubben som en evighetslång följetong eftersom tidningen betalade för varje avsnitt.

Det var obekvämt jobb, säkert ofta oinspirerande, det var brödjobb. Sånt som en hel generation unga konstnärer i Svenskfinland inte behöver befatta sig med.

Att vara ute i arbetslivet innebär helt andra utmaningar än att varje dag råda över sig själv och sin inspiration.

Att ständigt leva på stipendium fråntar konstnärerna möjligheten att påtvingas inspiration. Intrycken blir istället valbara.

Vad gör det här med konsten?

Vi vet inte.