DELA
© Nya Åland

Zombies och utplåning

Under helgen har jag om min yngsta son vräkt i oss jordens undergång, obeskrivlig skräck och fasa och massor med zombies.
Vi har sett en hel säsong av The Walking Dead, där största delen av jordens befolkning utplånats av en förfärlig sjukdom, och en ansenlig del av dem därpå förvandlats till läskiga människoätande zombies som kan höra och lukta sig till levande kött.
De få överlevarna finns i små utspridda grupper utan kommunikation sinsemellan, och bekämpar dessutom varann med stor intensitet.

Låter det mysigt?
Ja, vi tyckte det. Lilla sonen (numera ynka fyra centimeter kortare än jag) är mest intresserad av specialeffekterna. Hur har tarmar och blod och halvätna ansikten fåtts att se ut som de gör? Hur åstadkoms explosionerna?
Jag är intresserad av dystopier, av vad som händer när allt gått åt helvete så mycket som det går. Finns godheten fortfarande? Hur blir människor som lever i ständig skräck?
Och varifrån kom det egentligen, det där zombie-viruset?

Där vi kurade under filten och bestämde oss för att se ett avsnitt till efter midnatt natten till morsdagen kände jag att detta var helt rätt. Mitt barn, en finfin zombie-rulle och vår delade rädsla för mörkret när vi skulle gå uppför trappan.

Inför nästa helg ska vi ladda med lite mera snacks och säsong två, och så börjar vi titta först efter att resten av familjen gått och lagt sig. De varken vill eller vågar, men vi ska gotta oss i öde, övergivna landskap, slutet på civilisationen och det djupa obehag man känner när den lilla gruppen överlevare för en stund tror att de är trygga och man bara vet att det bakom nästa hörn lurar en eldstorm eller en hel liten armé med hungriga zombies.

Att det är barnsligt? Javisst. Men har inte mänskligheten alltid gillat undergångshistorier? Så kan det gå om vi inte aktar oss, liksom.
Läs er Bibel bara, eller er Koran eller Gita. Guds vrede utslungas på alla upptänkliga sätt. Ögon kokar, kontinenter dras ner i havet. Och alltid är det de syndiga människornas fel.
Skillnaden mot en förrymd virusstam ur ett forskningslaboratorium är bara handen som håller i yxan.

Det enda jag förväntar mig av säsong 2, 3 och 4 är att The Walking Dead med oförminskad styrka ska trampa jorden, att det inte ska upprättas någon trygg bas någonstans och att zombiesarna förblir den själlösa, enfaldiga fasan, och inte förvandlas till en förutsägbar, tänkande superskurk.
Tänk vad vi ska njuta då, min lillpojke och jag.

Nina Fellman

(nina.fellman@nyan.ax)