DELA
© Nya Åland

Vad gör en poet?

En poet sitter vid fönstret och tittar ut på den sköra verkligheten. Ibland skriver han, alltid för hand, ner ett ord eller två på pappret han har i knäet. Sen stryker han över det och suckar. Tittar igen ut på skörheten och väntar. Snart, sini, ska nog orden komma.
Te ska en poet dricka. Poeter dricker alltid te. Då inspirationen kommer glömmer han teet. Solen studsar genom de smutsiga fönstren och träffar poetens kinder. Så blek är han att solen kastar reflexer över lägenhetens alla kalla tekoppar då solstrålarna träffar poetens kind.
Mager ska han vara, så där ferlinskt, och gärna hålögd. De flyende orden har stört hans nattsömn.
Han ska glömma att äta då inspirationen drabbat honom, och då han äter är det egalt vad som finns på tallriken. Något så prosaiskt som mögel på ostkanterna stör inte en poet.

Eller så är
poeten en fjortonårig flicka. Hon skriver också för hand, men i noggrant utvalda anteckningsböcker. I sin bokhylla har hon rader av anteckningsböcker där bara de första fem sidorna är fyllda. Någongång ska hon läsa igenom dem alla. Men inte nu, hon vill inte bli påverkad av tidigare känslor. Hon vill fånga nuet.
För nuet, sini, är typ jättefluktuerande.
Hon läser Edith Södergran och Karin Boye och har redan skrivit baksidestexten till sin egen debutsamling. ”Vingar” ska den heta.
Orden kan komma när som helst. Inspirationen är som lava, den rinner till och bränner sig genom hela den fjortonåriga existensen precis när som helst. Men mest då hon ligger på sängen och tänker på Anders. Det är så stort att hon måste rista in låttexter i sänggaveln och tänka på döden för att bli glad igen.

Eller också
är poeten en äldre dam. Hennes nattdukslåda är full med osorterade papperslappar och urklipp. Hon har alltid skrivit: då barnbarnen är på besök kastar hon ner en aforism på inköpslistan. Då hon löser korsord rafsar hon ner utkastet till en sonett på det tomma utrymmet i kanten. Ibland rimmar hon, trots att de sa på skrivarkursen att rim är gammaldags.
Hon har aldrig gjort något väsen av sitt skrivande, det är ju mest till husbehov och inget att förhäva sig över. Hon drömmer om att en gång vara med i Poetry Slam. På skrivarkurserna har hon fått beröm för sina liknelser. Hon vet att hon kan.
Men sini, man ska inte tro man är någge. Trots att man kan skriva så man själv blir lite våt i ögonvrån.

Eller också
är poeten en trettiotreårig småbarnsmamma som skrev dikter under senaste mammaledigheten, samlade ihop en hög med stipendier och tog tjänstledigt från sitt jobb som kulturredaktör.
Jag tror faktiskt att det är precis så.