DELA
© Nya Åland

Solreflektioner

Solen lyser som en stor röd apelsin då jag går till jobbet. Apelsinen dinglar – eller svävar den? – ovanför Slemmerns kust.
Om nu Slemmern har en kust.
Och varför heter Slemmern just Slemmern? Alla naturlyriska betraktelser strandar då man skriver ner ordet Slemmern.
Apelsinliknelsen ovan var inte heller riktigt lyckad. Urgammal. Lika använda som arméns bomullskalsonger. Solar liknas ofta vid röda apelsiner. Man skulle kunna likna den vid något mer originellt. Som en rödbeta.
Jag sitter utanför Nyan, i solen som inte skall liknas vid en apelsin, och skriver den här krönikan. Rökare och lunchätare kommer och går, min kalla rumpa består.

I det här vädret längtar jag alltid hem. Hem hem, till Österbotten och leriga slätter. Ändlösa raksträckor och sankiga gräsmattor där tjälen knappt gått ur. Jag har själen i tjälen.
Jag växte upp i en liten by, två kilometer utanför centrum. Kohagar och minkhus, rävar som gläfste och pälsfarmare som ljusa sommarnätter vandrade med geväret på axeln för att kunna gripa eventuella rävflickor. Byns heligaste tradition är påskbrasan, det är ungefär som midsommarstången här, men med mera glöd.

I september börjar byns damer sticka harar och virka ljusmanschetter. I januari förs den första julgranen till byagårdens gårdsplan och hela påskdagen kör byns alla bönder – där finns en del – skytteltrafik med ris som skall bli påskbrasa. Den skall tändas klockan 20.00 på kvällen, men den ansvariga tändaren är traditionsenligt så het på gröten att han tänder en halv timme innan utsatt tid.
Då jag var barn gick jag påskkärring. Det fungerar enligt samma princip som julutsopartraditionen här. Jag är uppväxt i en religiös bygd och på påsklördagen, då Jesus var död, var det enligt sägen fritt fram för häxor och allehanda oknytt. Jag vet inte vad Jesus tyckt om det myckna godiset påskkärringarna samlade på sig. Godiset var i alla fall belöningen för den leriga kjolfållen, för jösses vad vägarna var leriga då jag var barn.

Och på kvällen går byn samfällt till påskbrasan. Det är där pojkvänner, graviditeter och skilsmässor blir offentliga. Där kastar jag alltid pil och varje år förlorar jag damklassen. Varje år tänker jag att till nästa år skall jag öva och slå alla med häpnad.
Medan jag skrivit det här har lunchsällskapet runt mig, också de soldyrkare (rödbetsdyrkare?) diskuterat euroblindhet. Det fenomen som inträffat då mark blev till euro och man betalar mer än vad man någonsin skulle ha betalat i mark, bara för att siffran är låg. En euro uppfattas inte som mycket mer än en mark.

Solen är stark och disig på en gång, och någonstans längst in en låda borde mina solglasögon ligga. Det är dags att ta fram dem nu. Kommer jag med solglasögon till påskbrasan tror folk att jag inte blivit riktigt klok. Det kanske man borde bjuda på.

KARIN ERLANDSSON