DELA
© Nya Åland

Säg till mig på skarpen bara!

Även om det kanske inte är omedelbart uppenbart av min figur så motionerar jag en del. Jag har bestämt att mitt årskort på Avancia åtminstone inte ska vara en förlustaffär, vilket tvingar dit mig 2-3 gånger i veckan.
För det mesta går det lätt, och särskilt om man har sällskap. Andra gånger är det bra att det kostar extra att utebli från ett bokat pass, för om man är snål och sparsam så låter man bli.

Jag har alltid tyckt att styrketräning är det tråkigaste som finns. Roligt är det väl inte nu heller, men när man kan göra det i grupp och med ledning så går det åtminstone. Jag går alltså en gång i veckan och låter Mysan härja med mig om tyngre vikter och högre tempo. Konstigt är det att det är så skönt att för en timme bara göra precis som man blir tillsagd, precis när man blir tillsagd och utan att ägna så mycket som en blick åt något annat än nästa maskin.

Även om man på alla (eller de flesta) andra områden i sitt liv vill bestämma precis allt själv är det kanske bra om man någonstans låter någon annan kommendera, och tydligen funkar det allra bäst med motion.
Då är ändå styrketräningen i grupp ingenting jämfört med världens mest adrenalinframkallande motionsform, spinningen.

Det är så svettsprutande in i helsike tungt att jag blir förbannad. Jag gnisslar tänder åt den vidjesmala, svalt oberörda instruktören, som cyklar på i dubbelt snabbare takt än jag. Det bränner obeskrivligt i benen, och så säger hon att man ska öka tempot. Och jag gör det. Lite.
När hon kommenderar på mera motstånd så ökar jag (lite). Jag lyder.
När timmen är över och stretchen avklarad finns ingen irritation kvar, ingen aggression, ingenting. Benen skakar, men själen är lugn.

Och då
ser jag ju att flickan där framme är obeskrivligt söt och bara vill mig väl. Jag förlåter till och med låtvalet. Följande dag bokar jag in mig på ett nytt pass, och förtränger helt hur det kändes efter sex minuter uppförsbacke med tungt motstånd.
Om jag bara kunde sudda bort bilden ur mitt medvetande av hur i grunden löjligt det är att man ska sitta 22 människor i ett litet rum på en motionscykel och trampa luft till ingen nytta.
Den dag spinningcyklarnas energi på något sätt kan tas tillvara för att generera ljus eller värme, då är jag riktigt lycklig.