DELA
© Nya Åland

Rapport från en pappa

Barnet har vant sig nu. Sätter mamma på sig skorna skall hon fara någonstans. Han vinkar hej hej och fortsätter städa kastrullskåpet – i vilket han för övrigt brukar placera moderns telefon, plånbok och nycklar. Och jag försvinner, än en gång.
Barnet är nu ett år och tre månader. De första nio månaderna var jag hemma med honom, ammade och betedde mig på alla sätt som en korrekt moder. Sedan juni är pappan hemma medan jag jobbar. Pappan skall vara hemma till augusti, sammanlagt femton månader.
Självklart är vårt val en medveten feministisk handling och jag var beredd på strid. Jag hade hört skräckhistorier om mammor som blev utskällda av kollegor för att de inte var goda mödrar utan jobbade och om pappor som idiotförklarades på stan och inte förväntades kunna byta en blöja ens en gång. Så jag tänkte mig ett år på barrikaderna, ständigt försvarande våra val.
Så har det inte alls blivit. Omgivningen har inte varit elak eller fördomsfull på det sätt jag förväntade mig. Till en början var jag häpet positiv, tänkte att arbetet med jämställdhet har kommit betydligt längre än jag trodde. Jag blev riktigt förtjust, tänkte att många dammat av sin deBeauvoir och kunde sin Kristeva. Småningom gick det upp för mig att situationen var tvärtom betydligt mer efterbliven än jag trodde.

Ingen är fördomsfull eftersom ingen har fattat innebörden av vårt val. Så här låter de flesta konversationer jag haft om jag på jobb/make hemma:
– Ja, jag jobbar och min man är hemma med barnet, säger jag.
– Vad gör din man då? säger X.
– Ja, alltså han är hemma, vi har en ettåring som han tar hand om, säger jag.
– Jobbar han alltså, frilansar han mycket? säger X.
– Nej, han är hemma med barn, säger jag.
– Vad lever ni av då? säger X.
– Jag jobbar, säger jag.
Så här håller det på. I oändlighet. Vi är tydligen så mycket föregångare att vi inte finns.

Låt mig nu förklara, med risk för att bli tjatig: jag jobbar från klockan 8 till 16, fem dagar i veckan. Jag spenderar fyra vakna timmar med mitt barn. Min man är hemma hela dagarna. Han lär barnet äta med sked, sitta på pottan och att hitta hunden i Max-boken.
Jag tjänar pengar, min man får ett klent hemvårdsstöd. Min man pratar med företrädelsevis mammor om att sätta gränser och jag pratar med företrädelsevis pappor om hur svårt det är att uppfostra och säga nej de futtiga timmar vi tillbringar med barnet.
Jag vet inte mitt barns klädstorlek, jag har inte tvättat i vår tvättmaskin, inköpt i juni och jag har matar hellre med pulvergröt än gör vanlig havregrynsgröt eftersom det tar mindre tid. Det här är inget jag är särskilt stolt över, men inte skäms jag heller. Som traditionell mamma är jag ganska kass, men som pappa är jag suverän.