DELA
© Nya Åland

Pappa är en fitunge!

– Pappa? säger Signe, snart 3, och tittar på mig med de stora rådjursögonen.
– Ja, vad är det?
– Du är en fitunge! säger hon och gapskrattar.
En kort förklaring; fitunge är en snart treårings sätt att säga skitunge. Inte bättre, men så är det.
Naturligtvis blir både jag och mamma Linda förskräckta. Vår lilla dotter sitter i soffan och svär som en sjöbuse på lyran.
– Fitunge! Fitunge! Fitunge!
Första tanken: varför säger hon så?
Andra tanken: tänk om hon säger så på dagis! Vad ska de tro om oss?
Tredje tanken: vem har hon lärt sig av?
Många namn fladdrar förbi i huvudet samtidigt som både jag och Linda försöker att få tyst på Signe och sedan förklara varför man inte får säga så.
– Fitunge! Fitunge! Pappa är en fitunge!
”Men jäkla unge!” hinner jag tänka innan det tar stopp. Hmm… jäkla unge? Det är väl ändå inte av mig hon lärt sig?

Dags för självrannsakan.
Jo, visst jag svär en del. Försöker hålla igen sedan Signe kom till världen, men då och då slinker det ut ett förstärkelseord. Som när jag ser på fotboll eller när hammaren hittar tummen i stället för spiken. Och kanske också några andra gånger, om jag ska vara ärlig.
Det hela fick mig dock att tänka på hur man ska agera som förebild. Signe är mitt första barn, jag är alltså nybörjare på att fostra en annan människa till att bli en god medborgare, som det heter. Ett problem jag delar med alla andra föräldrar, dristar jag mig att tro.
För hur gör man egentligen? Hur är man en perfekt förebild 24-7 i många, många år? Går det ens?
Nej, det gör det förstås inte. Och kanske ska man inte ens sträva efter det. Jag lär genom mina misstag, men jag tror också att min dotter lär genom de misstag hennes pappa gör – om jag förklarar dem.

Jag samtalade
i dag med en intressant företagare om ett gemensamt projekt, och då kom vi in just på detta med hur man på bästa sätt är en förebild. Vi blev rätt snabbt överens om att det i mångt och mycket handlar om att våga visa sina svaga sidor.
På samma sätt som jag här på jobbet vågar säga att jag inte vet och be om hjälp, trots att jag är chef och förväntningen ofta är att jag ska kunna det mesta, på samma sätt måste jag vara mot Signe. När jag gör fel, mot henne eller i allmänhet ska jag erkänna detta och förklara vad jag borde gjort i stället.
Nu kan detta också slå fel, som den gången i februari när jag körde in i fel garage i Stockholm, och förklarade det för Signe. Senast i går påminde hon mig om den fadäsen.
– Pappa, du sörde fel i galaset! kom det med ett fniss.
Den lilla fitungen.