DELA
© Nya Åland

På snigelsafari

Varje kväll runt elvasnåret tar jag en promenad runt gården. Jag andas friska sommarvindar och njuter av solens sista strålar som glittrar i trädkronorna. Tillvaron hade nästan kunnat klassas som fridfull om det inte vore för syftet bakom utomhusvistelsen. Jag plockar nämligen sniglar. Sniglar, sniglar och åter sniglar. Fula, bruna, slemmiga mördare som gör min idylliska kvällspromenad till ett nödvändigt ont.
I början hade jag väldigt svårt för hela den här snigelgrejen. Jag tyckte den var otäck och äcklig men med husboende följer ansvar så det fanns egentligen ingenting att orda om. Det var bara att snöra på sig skorna och ge sig in i leken.

Jag minns
den första veckan när snigelturerna gjordes i höga stövlar och med kväljningarna nära till hands. På darrande ben smög jag omkring bland buskagen och plockade slemmiga mördare i min lilla hink. En, två, tre, fyra, tolv, fyrtiosju. Med panik i blicken såg jag hinken i min hand fyllas till bristningsgränsen. Idag har jag uppgraderat till en större hink och de höga stövlarna och kväljningarna är ett minne blott. Jag har blivit en känslokall, toffelklädd, snigelmördarmaskin med ett enda mål i sikte, att ingen snigel skall undkomma min gripklo.

Under gårkvällens
vandring var det en drös pigga, muskulösa mördare som damp ner i min hink. Deras kamp om frihet var nästan lika manisk som min kamp för att hålla dem i burken och vår annars så fridfulla samvaro blev till en hetsig strid med livet som insats. Deras kravlande och krälande längs hinkens kanter gjorde mig tokig för om det finns någonting jag avskyr så är det när mördarna kommer nära mina händer.
Rent intellektuellt förstår jag ju att de inte är farliga men min kropp reagerar annorlunda. Paniken får liksom musklerna att dra sig samman och hinken som jag höll i flög all världens väg. Någonstans bortom min egen panikdimma kunde jag sedan se hinken ligga på sida i gräset och jag fick skynda mig fram för att plocka upp den igen. Tack vare det kletiga snigelslemmet var hela min fångst intakt och jag kunde lugnt fortsätta min jakt.

Ja,
det är nya äventyr varje kväll på Johanssons snigelsafari. Om man har tur kan man få se en igelkott eller två. Har man otur fastnar man med håret i doftjasminen eller halkar omkull på hala berg. Vissa erfarenheter är helt klart otrevligare än andra men man vänjer sig. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv när jag står där i skymningen med daggvåta strumpor och hinken full av bruna slemmiga krabater på väg mot sin sista vila.

Julia Johansson   julia.johansson@nyan.ax