DELA
© Nya Åland

Öppna samtal utan svar

Det var så fint i Alandica i helgen. Det såg helt annorlunda ut där i finkulturens högborg än det brukar, med mjuka kuddar och mattor överallt, gulliga budskap, soffor och lustigt klädda människor med fantasifulla frisyrer.
Islands of peace var helt enkelt ett av de där sällsynta arrangemangen där en stämning av frid och (ja, faktiskt) kärlek infinner sig, och man kan luta sig tillbaka och känna att man är trygg.
Det kanske inte arrangörerna gjorde, som får svettas åtskilligt ännu med att betala av skulderna efter ett arrangemang som lockade betydligt mindre folk än det var värt, och definitivt mindre än vad som hade behövts för att få det att gå ihop.

För min del, som bara hade privilegiet att komma in som åskådare och deltagare i diskussioner, var det en liten kokong av innerlighet, om man nu kan använda ett sådant ord utan att det blir nedlåtande.
I de flesta diskussioner man på den offentliga arenan deltar i är ödmjukhet inte en dygd. Man ska inte visa svaghet, man ska inte tveka, man ska inte visa sig öppen för att ändra ståndpunkt. Snarare tvärtom faktiskt.

I den lilla Islands of peace-bubblan fanns en öppenhet som är ganska sällsynt, och därför uppfriskande.
Kanske var det den där anstrykningen av innerligt allvar som höll den stora publiken borta. Det finns ju liksom inget mer pinsamt än om man kommer lite rödbrusigt dragen till en konsert och tänker sig lite fest, och så sitter där milt leende fredstomtar och sippar på en kopp te.
Verkligen inget ont om fredstomtar, och inget ont någon annan heller, men fanns det en barriär så var det nånstans där den låg.

Det finns i vårt lilla åländska samhälle en viss anstrykning av självgodhet. Vi är så rika, vi har det så bra. Vi passar tider och är effektiva, och det ska inte vara något jäkla paller. Och så träffar man en människa som bloggerskan Afrah Nasser från Jemen, ett av världens fattigaste länder. Och allt hon gör handlar om att på något litet sätt förändra och förbättra situationen i sitt land. Och hon brinner som en spraksticka, så orden snubblar ur munnen på henne.

Då skäms man, för att man nästan inte orkade komma och lyssna för att det körde ihop sig lite med middagen.
För det mötet, och många andra, ett innerligt (men något medelålders) tack till alla fredstomtar. Bra jobbat. Ge inte upp.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax