DELA
© Nya Åland

Modern tids ambassadörer

Studenter, jägare och idrottsmän. Där har ni vår tids ambassadörer. Politiker och turistföretagare får ursäkta.
De ålänningar som lämnar ön för studier har en tendens att bli galet patriotiska. Istället för att anpassa sig till studieortens alla erbjudanden och dialekter – tvingar man sin omgivning att lära sig vad ”iss inga jåla” står för och trugar i korridorkamraterna svartbröd. Trots att ålänningen själv egentligen aldrig ätit särskilt mycket svartbröd på hemmaplan.
Man talar om sitt Åland som paradisön, landet med tusende öar och skär och kanske till och med om vajande palmer om man tittar riktigt noga. Här lyser alltid solen och vi förväxlar oss lätt med Thailands Phuket och hävdar att vi är ett leende land.

Jägarna lockar hit folk under lågsäsong. Allt från Jämtlands skogstroll till Stockholms kulturelit tråcklar in sig i flanellskjortor och ger sig av till Åland. För här, det har de åländska jägarna berättat, står biffiga älgar på rad. Ja, djuren har nästan redan kryddat sig själva.
Rådjuren är förstås möra allihop och hararna alldeles lagom kvicka.
I skogen ligger en grönmuskig arom som om Wunderbaums med ”tallbarrsdoft” hängde i varje gren. Svamp och bär ligger rensade i drivor när det kurrar i jägarnas mage trots att matsäcksstationer finns bakom varje stubbe.

Idrottsfolket är även de utmärkta ambassadörer utanför högsäsong. Enträget arrangerar man maraton- och bouletävlingar mitt i vintern och hit kommer de, alla glada idrottsmän med fruar och barn i släptåg. Inte sällan berättar de för Nyans utsända att de passar på att övernatta någon extra natt, när de ändå är här.
Utforskar ett Åland som enligt det lokala idrottsfolket är en plats för harmoni. Mental träning utan kostnader. Ett vackert vintrigt Åland (med snödjup precis som i början på 80-talet) där Gnisten och Germundö står i direkt jämförelse med skidorten i Åre.
Här springer man lite snabbare, kastar lite längre. På Åland finns inga begräsningar.

Det är med andra ord den vanliga människan som är vår tids bästa ambassadör. Vi må måla upp en idyll, men den är ändå okonstlad och full med kärlek. Här finns inga klyschiga försäljningsfraser som får vilken potentiell turist som helst att backa.
Vi lyfter också fram baksidorna. Vi vet hur dyrt det är här. Och hur jobbigt det är att sitta på färjan. Men väl framme vid målet är det alltid värt det.
Vi ambassadörer som inte får betalt för att marknadsföra vår hembygd – som bara vill dela med oss – har mycket att hämta ur ”Ålänningens sång”. Där finns allt beskrivet; från vår aftonröda sky och yrande vågsvall till sjungande spinnrockar och islagda djup.
Vi berättar gärna var vi äro hemma.

MALIN TILLSTRÖM