DELA
© Nya Åland

Mer ost åt folket!

Ost. Jag behöver ost. Ost är guldkanten i vardagen. Ost bygger upp kraften att orka med vintern. Och hösten, våren och sommaren.
Jag behöver en god grottlagrad Gruyere med tydliga saltkristaller. Jag behöver en lagom fast kittost, en Taleggio eller en Chaumes. Jag behöver en lagom rinnig brie. Jag behöver en fräsch blåmögelost. Inte en som legat för länge och tappat syrligheten, en fräsch.
Till detta behöver jag en kryddstark salami. Helst en pepprig, lite torkad sak som är så tunnt skivad att jag kan läsa tidningen genom den.
Till detta ett glas gott rött vin.

Detta är min önskelista när arbetsveckan just lagts till handlingarna, huvudet ska tömmas på stress och de tusen tankar som ständigt pockar på uppmärksamhet i ekorrhjulets allt snabbare svängningar.
Är det för mycket begärt? Tycker inte det.
Men det finns ett problem. Att få tag på dessa livslustens största turboaggregat på Åland kräver sin ostälskare. Senast var jag tvungen att besöka tre olika butiker innan ostbrickan var någorlunda väl sammansatt. Då var det ändå inte riktigt rätt. Det var, i flera fall, basvarianten av ostarna. De som är tre-plus, inte femplussarna.
Lite som att tanka 95-oktan i en V8 som vill ha sin toppbensin för att spinna så där som bara v8:or kan spinna när de tycker att livet är på topp och vägen ligger öppen. Ingen jämförelse mellan mig och kraftfulla motorer i övrigt.
Hasse Alfredson skrev en gång en bok med titeln ”Varför är det så ont om Q”. Utan vidare jämförelser med Alfredsons fina barnbok är det inte utan att man är sugen på att söka svaret på frågan ”Varför är det så ont om ost?”

Innan nu någon putslustig osthatare konstaterar att den där Bladh nog borde ta det lugnt med osten med tanke på kaggen, så vill jag säga att visst är det så. Ost är knappast hälsogurunas bästa diettips. Jonas Colting tycker förmodligen att osttillverkarna tjänar alldeles för bra jämfört med triatleter.
Men ost är naturligt. De fina ostarna är varsamt tillverkade av duktiga och passionerade bönder som använt samma recept i generationer. Alternativet för många är att slå sig ned med en megapussi ostbågar och en cola. Både som hälsokost och som upplevelse spöar – om ni ursäktar franskan – ostbrickan skiten ur bågarna.

Nej, vi behöver mer ost åt folket. Här finns en klar marknad för den snabbfotade handlaren att muta in ett område som i dag i bästa fall är för utspritt, men som också innehåller en hel del vita hål på ostkartan.
För alla konsumenter gäller det också att snabbt uppskatta just en sådan satsning genom, helst, överdriven konsumtion.
Och så får ju jag sinnesro på fredagskvällarna också. Om någon nu till äventyrs bryr sig om det…

Jonas Bladh