DELA
© Nya Åland

Kattpiss, sa Lilla My

Antar att fler än jag läste insändaren om det odrickbara kaffet på ÅHS.
På slutet kom det fram att kaffet var rättvisemärkt, nästan som om det var felet. Men där har vi nog missförstått, hoppas jag. Och den som upphandlar skall ha en ros, tycker jag, för rättvisemärkningen.
Men alla tycker inte om allt och skönt är det. Vad skulle vi diskutera om alla tyckte lika. Vi skulle tyna bort av leda.

Hur det kan vara minns jag för väldigt länge sen här på Nyan. Janke, vår dåvarande chefredaktör, kom en morron med ett paket specialkaffe hemifrån och bryggde en kanna. Doften som spreds var fantastisk och jag drogs till köket som flugan till sockerbiten. Medan vi stod där och väntade på att det skulle droppa klart i bryggaren kom Lilla My (hon heter Maj-Len) in genom ytterdörren, stannade upp, vädrade, tittade sig omkring.
– Vad har hänt, här luktar kattpiss, sade hon med lätt äcklad min.
En mugg av det kaffet med het mjölk var det perfekta sättet att börja arbetsdagen.
Senare har jag druckit samma goda kaffe i Sydeuropa medan. Tyskland har samma trista kaffe som man får på de flesta ställen i Nordeuropa. Och jag har börjat fundera på om det har med öl- och vinbältena att göra. Där man dricker/drack öl så dricker/drack man också surt och blajigt kaffe. Och där vinet dominerar håller man sig till kaffe med kick. För min del med mjölk.

En kaffehistoria till? Ok.
En bekant Dublinbo, Pat, älskar espresso. Vi har, tack vare makens engagemang, träffats mängder av gånger runtom i Europa och ätit många goda middagar ihop. Middagarna brukar för herrarnas del avslutas med en dubbel espresso och en grappa, raki, tsipuro beroende på var middagen intas.
Den här gången var vi i Warszawa och hade ätit en mäktig bigos, en mycket polsk jägargryta med surkål, kött, svamp och allt möjligt annat.
Som vanligt ville herrarna ha sin dubbla espresso som avslutning. Jag klarar inte av så starkt kaffe så sent, så jag tror visst jag offrade mig och drack det sista vinet.
Vi satt kvar en stund och pratade om ditt och datt och efter en stund kom Pat på att han behövde en dubbel espresso till. Gissa vad som hände.
Han blev vägrad servering!
Servitören förklarade att han inte kunde ta på sitt ansvar att servera så mycket starkt kaffe till en och samma person. Det kunde vara farligt.
Det var inget skämt. Det hjälpte inte att Pat förklarade att han är van, att han dricker kaffe alla dar.
Hade det att göra med att vi befann oss i ölbältet, att folk inte vräker i sig urstarkt kaffe i mängder?
Men en sak är säker, den krogen glömmer vi inte. Om jag åker till Warszawa någon gång igen så kommer jag att gå dit, bara för att testa synen på kaffe. Men jag tror någon annan får dricka det.

Harriet Tuominen