DELA
© Nya Åland

Jag var Lucia för en dag

Jag är femton år och ligger hemma med täcket över huvudet. Jag önskar att jag hade ett foto från den där dagen. Inte från mitt flickrum men från klockan kvart i nio på morgonen. Då när alla stod uppställda i korridoren, glada och pirriga.
Det har gått några veckor sedan jag valdes till skolans Lucia. Det är en omfattande process. Först röstar man inom klasserna, sedan samlas de två tjejerna med flest röster i varje klass och röstar en gång till. Vår musiklärare Göran lägger rösterna i olika högar. Min hög har flest lappar. Jag är förväntansfull. Tänk att just jag ska få vara Lucia för en dag.

När den 13 december kommer stiger jag upp tidigt. Jag har redan plockat fram vita tubstrumpor enligt order från lärarna. Jag sminkar mig inte, sånt började jag med långt senare men jag borstar håret länge.
Vi nior är på plats extra tidigt den här dagen. Vi klär på oss de vita dräkterna. Killarna ser lustiga ut i sina stjärngossestrutar. Vem skulle inte göra det? Jag har övat och övat på den dikt jag ska läsa men har ändå skrivit en fusklapp. Så får jag veta att jag ska hålla ett ljus i händerna. Där rök den säkerhetslinan.

Vi ställer upp oss. Bakom mig fnittrar någon och från auditoriet hörs ett dämpat sorl. Så slår Göran ned de första tangenterna på pianot. Han gjorde så, det var forte fortissimo som gällde mest hela tiden. Vi börjar skrida in genom dörren och sjunger Sanktaaa Luciiia, ljusklääädda flickaaa. För att inte kronan ska ta i dörröppningen tvingas jag böja mig lite. I samma stund som jag gör det slocknar ljuset jag håller i.
Snart står vi på rad där framme. Min versläsning går okej. Kronan klämmer på huvudet och jag känner att det droppar stearin. Någon av stjärngossarna – Tomas, Markus eller Yannick kanske – sjunger solo i Staffan var en stalledräng. Det låter bra.
En av tomtarna som suttit i skräddarställning på golvet framför mig faller omkull när hon stiger upp. Benen har domnat bort eller så är det yllesockorna som halkar på det hala golvet. Jag blir nervös och skrider iväg redan i inledningen av luciasången. Förvirring uppstår i leden. Vi skulle ju stå kvar den första versen? Snart samlar sig gänget och lufsar efter. Stjärngossestrutarna vajar fram och tillbaka.

På kvällen ligger jag under mitt täcke och känner att det här, det var inte bra. Varför skulle jag blåsa ut ljuset, läsa dåligt, varför skulle tomten halka och jag gå iväg för snabbt?
Hade jag ett fotografi från den där dagen skulle jag titta på det och tänka: vad fin du är där du står med blossande kinder, långt mörkt hår och krona på huvudet. Var stolt för att du vågade. Du var Lucia för en dag och du gjorde det bra.
Om arton år är du den enda som kommer ihåg att du blåste ut ljuset.

Annika Kullman