DELA
© Nya Åland

Hur man blir vuxen

Man är cirka tio och sommaren är evighetslång. ”En vänlig grönskas rika dräkt” snurrar fortfarande i bakhuvudet och man har slutat använda skor. Man lämnar staden för sommarstugan och man tror att alla andra gör samma sak. Stad betyder skola och asfalt och vinter och när sommaren börjar slutar staden existera.

En efter en kör de in på gården, bilarna med Kusinerna. Och så börjar livet. Man sitter uppe om nätterna och lyssnar på musik, äter godis och spelar Canasta. Man får dagen – transportsträckan mellan nätterna – att gå genom att öva in märkliga skådespel, tillverka bisarra hantverk och spionera på de vuxna under verandatrappan.
För pengarna som man får genom att sälja de bisarra hantverken åt släkten går man till Lönngrens för att köpa grisar. Man äter mat när klockan klämtar. Man är sur när man måste flytta solfilten medan gräset klipps. Och man tycker det är fullständigt obegripligt hur någon kan bli arg över att man glömt att städa bastun.

Men åren går. Först börjar man tycka att det är lite trångt vid bordet, när man är van med mera rum. Man tycker att det är lite jobbigt att följa andras mattider och att ha folk omkring sig dagarna i ända.
Man blir lite arg på de där barnen som springer runt en och spionerar. Man tycker att man ska få bestämma vad man gör av sin tid när man är Ledig.

Sedan blir man rastlös. Man börjar frivilligt klippa gräs. Man börjar frivilligt trimma gräs när gräset är klippt och inser hur mycket det finns att göra på stugan. Sedan blir man trött när man både klippt och trimmat gräset och inser att folk ibland måste jobba fast de är trötta, också på stugan, om det ska hållas snyggt.
Man inser att någon regelbundet måste åka in till stan, den som slutat existera, för att handla för att maten ska kunna lagas. Man inser att mormor tömt tuppen i minst 25 år utan att klaga.

Sedan börjar man uppskatta lugnet, det relativa, och inser hur olugnt det skulle kunna vara, med alla vuxna med sina vardagsvanor som bor så trångt. Man är glad att man har en släkt som kommer överens och inser att inte ens det är självklart.
Man sänder en varm tanke upp till gamlalmormor Momi och hennes plättkalas.

Så börjar man hålla sig borta från köket när andra lagar mat. Man passar på att dra lite ogräs på vägen till tuppen och plockar upp också efter andra. Man börjar tycka att man Bidrar. Man börjar se sig som en viktig del av Ordningen.
Och plötsligt en dag finner man sig fruktansvärt irriterad över en ostädad bastu.

Sara Othman