DELA
© Nya Åland

Går (eller står) igen

Ibland kan man få för sig att världen har förändrats och att sådant som var vanligt förr helt har fallit ur bruk. Som när jag vid lunchen i går undrade varför ingen köper en förläggare till huset och arbetskompisen Max undrade vad det var jag saknade.
Förläggare är väl ett bra ord. Ordet talar för sig själv, något man lägger för med. Dvs öser upp soppa med. I det här fallet hönssoppa.
Max variant ”soppslev” är helt gångbar den också.
SAOL känner naturligtvis inte till ordet i den betydelsen. Förläggare är en som ger ut böcker, tror akademien, men då är betoningen är en annan, ju. Förläggssked däremot är bekant för SAOL.

Min förläggare är alltså inte längre brukbar. Men Wälläri lever!
Då, i min ungdom, när böcker var mer sällsynta än förläggare i köken på landet, fanns en regel som aldrig svek. När vintern kom och isarna lagt så blev det isbrytarstrejk.
Det var aldrig frågan om om, endast om när.
Vintertid hette den mäktigaste mannen i landet Niilo Wälläri. Han var ordförande för Sjömansunionen, hade lärt sig fackligt arbete i USA, men blev hemskickad därifrån på grund av sin politiska aktivitet.
Fartygen var mindre välbyggda då än nu, så att ta sig fram genom isen till framförallt de nordliga hamnarna var en omöjlighet utan isbrytarhjälp. Men också i söder var havet fruset vintertid, så isbrytarna var nödvändiga för att viktiga förnödenheter som kaffe och apelsiner inte skulle saknas på våra bord.
(Jag kan i ärlighetens namn inte komma på vad annat som importerades. Potatis fanns i källaren, bröd bakade man själv och smör fanns i överflöd och gick på export. Olja och kol kanske behövdes vintertid?)

Resultatet av Wälläris ledarskap under 30 år var att sjömännen blev en inte bara respekterad utan också välbetald yrkesgrupp. Och är så än, åtminstone det sistnämnda om man får tro arbetsgivarsidan. Detta trots att det är länge sedan Wälläris anda svävade över unionen. Trodde jag.
Men hast du mir gesehen. Nu är det strejkvarsel på isbrytarna. Och för säkerhets skull också på förbindelsebåtarna i skärgården öster om Skiftet.
Nu är det exporten som måste komma igång och då kanske någon är villig att betala för att få isen uppbruten så fartygen kommer ut. Och skärgårdsbor vet vi vad går för, hota dem med brutna förbindelser och regeringar kan falla.

Det är alltså inte Wälläris efterföljare som är veka slipsgossar. Takterna är desamma som förr. Det är vintrarna som har tappat stinget.
Det enda som behövdes var litet snö och is (betoning på snö och is) och allt är som för 40-50 år sen.
Allt var inte bättre förr!