Flytande på flera språk
När jag var på besök i Österbotten i helgen åkte jag för omväxlings skull inte buss och båt, utan flyg. Från Kronoby flygfält in till Jakobstad går numera en taxibuss som man måste förbeställa.
Under den cirka 20 minuter långa färden satt herren bredvid mig mestadels i telefon. Först pratade han med sin pappa, och kom överens med honom om avhämtning vid ABC-macken. Det samtalet gick på bredaste jeppis-dialekt.
Sen ringde en leverantör (tror jag). Samtalet handlade om filmjölk. Det utspann sig på finska, och flöt på fullkomligt obehindrat.
Det tredje samtalet, strax innan ankomst, var med någon som uppenbarligen sysslade med marknadsföring. Då var språket en bildad svenska, högsvenska utan dialektala diftonger.
Så pratar man ofta i Österbotten. Språkgränserna finns, men de går kors och tvärs och är i vardagen ganska problemfria.
Det intressanta var faktiskt, vilket jag var på parkettplats att observera, att röstläget förändrades beroende på språk.
På dialekt var det en korthuggen, ganska barsk röst, inget nonsens. Långt ner, rakt av.
På finska var rösten ljusare, tydligare och mer glidande på slutrakorna, för att ge alla finskans ändelser tid att glida av tungan.
Och på högsvenska, då var det en helt annan person som pratade. Ljus, smidig, rörlig, och kanske aningens aning insmickrande.
Vi människor är programmerade att kunna läsa av de minsta skiftningar hos varann. Bäst är vi förstås på dem som står oss närmast. Tänk till exempel så lätt ett barn läser av irritation och trötthet hos sina föräldrar, även om man säger att det inte är nånting. Så lätt vi ser, hör och känner om någon vi pratar med är nervös eller rädd.
Så mycket information om oss själva som ligger dold i varje ord vi uttalar.
Den här texten kunde handla om flera saker. Behovet av tillit. Språkproblem. Österbotten och Åland.
Egentligen var det jag fascinerades av i detta korta möte med en människa jag nu inte skulle känna igen och inte vet något om, att han hade tillgång till så många personligheter och positioner bara genom de olika språk han behärskade.
Ofta låter man ju lite barnsligare på språk man inte till fullo behärskar, men så var inte fallet. Det var bara olika.
Helt hastigt bestämde jag att det är dags att utveckla min barndoms finska till ett vuxet språk. Nästa besök i biblioteket blir för att långa böcker på finska, gärna så krångliga som möjligt. Hjärnan ska tänjas.
Nina Fellman
