Ett tonårshuvud som snart svämmar över
I mitt huvud, precis som i de flesta andra femton- eller sextonåringars så snurrar en miljon tankar dagligen. Jag tänker över det mesta. Som när jag går på stan och skyndar förbi ansikte efter ansikte.
Jag blir så nyfiken. Nyfiken på historien bakom alla dessa ansikten.
För vad vet jag om dem? Kvinnan som stressar fram pratandes i sin telefon och släpandes på en barnvagn, eller den äldre mannen som sitter ensam på parkbänken fastän regnet öser ner.
Samtidigt vet de lika lite om mig.
Om man visste allt om alla, skulle vi behandla varandra annorlunda då? Antagligen. Tjejen som vi vet har det jobbigt hemma skulle vi ge några extra leenden och killen som kämpar för att hålla upp betygen skulle vi överrösa med uppmuntrande ord.
Men vi vet så lite om varandra. För hur ofta stannar vi upp i vår stressade runda på stan, för att fråga hur någon mår?
Jag är en grubblande tonåring. Jag kan ligga och stirra upp i taket i evigheter och tänka. Tänka på allt och inget.
I vissa fall djupgående tankar om döden eller politik men annars handlar mina dagliga tankar om rätt ointressanta saker.
Vad som händer i helgen eller om vi verkligen fick läxa i samhällskunskapen.
Jag är otroligt intresserad av människors tankar. Hur så mycket kan finnas i något så litet som en hjärna. Hur vi kan känna så mycket olika känslor. Allt från ett brustet hjärta och ångestfylld sorg, till en sprudlande lycka.
Livet är en annan sak jag fascineras av. Av hur kort det är och hur snabbt det kan avslutas. Vi har möjligheten att påverka inte bara vårt liv utan någon annans också. Så varför tar vi aldrig chanserna? För dom finns där oftare än vad vi tror.
Chansen att påverka någons liv, chansen att ge någon ett leende på läpparna.
I mitt huvud snurrar miljontals tankar, drömmar och planer. Men det finns ingen annan än jag som kan uppfylla dessa drömmar och planer.
Det är jag som bestämmer över mitt eget liv och vad jag gör det till.
