DELA
© Nya Åland

Ett löfte för framtiden

Jag undrar vad jag skulle sakna mest om jag var tvungen att leva med mindre resurser än i dag. Om jag fick behålla, säg hälften av alla mina grejer och förmåner.
Det jag vill behålla är:
Min familj. Förstås.
Kläder (mycket mindre än i dag). (Alltså, färre plagg.)
Mat, så jag överlever.
Värme.
Böcker.
Vänner.

Jag älskar tv, och jag använder min telefon mer än vad som är hälsosamt, men jag skulle klara mig fint utan dem. Detsamma gäller min hushållsassistent, min dammsugare, mina finserviser, och det mesta av möblerna.
Tvättmaskinen skulle jag gärna behålla, men diskmaskinen, tja. Bra att ha, men inte nödvändig.

Vi lever ju i den moderna världen i den paradoxen att vi jobbar väldigt mycket för att få råd att köpa grejer som ska spara tid åt oss att vara lediga. I stället för att från början ha mindre grejer, och slippa jobba så mycket.
Vi konsumerar av ett överflöd som produceras för oss på orättfärdiga sätt och på ojämlika villkor.

Maten vi äter är, också det en paradox, alldeles för billig, därför att det går att tjäna pengar på det. Om jag skulle betala mer för maten skulle förtjänsten vara mindre, men mer av den skulle stanna nära mig och påverka det samhälle jag bor i.
Om jag köpte dyrare kläder tillverkade hållbart och lokalt, skulle profiten vara mindre men konsekvenserna bättre.

Om jag, vilket jag verkligen borde eftersom katterna gått hårt åt den, köpte en ny soffa, då borde jag leta efter en dyr och i alla bemärkelser hållbar sådan. I stället tittar jag på rangelreden från stora möbelkedjor, vars produkter jag har råd med NU.

Jag vill nämligen inte vänta. Och innan någon annan gör det först eller tar grejerna av mig, så kommer jag ju inte att sälja diskmaskinen. Och pengarna tar slut på kontot vareviga månad, trots att jag har en hyfsad lön och marrar om att man borde hushålla med resurserna.

Den enda lösningen jag kan tänka mig är att helt enkelt bli ännu latare, göra mindre saker och vägra låta det jag gör bli ytterligare hål att stoppa pengar och prylar i.
Jag vill härmed avlägga ett löfte.
Den dag jag köper nya träningskläder för att jag vill ha, inte för att jag behöver, skjut mig. Eller ta mig varligt i handen, titta mig djupt i ögonen och fråga: Nina, behöver du nya kläder att svettas i?

Nina Fellman