DELA
© Nya Åland

En vacker vision, tillfälligt uppskjuten

Ibland ser man saker framför sig som aldrig hänt och som aldrig kommer att hända.
En sådan vision som drabbat mig på sistone är bilden av Pekka Haavisto (om han blivit president) och hans förtjusande make Antonio Flores tillsammans i officiella sammanhang.

Tänk bara.
Pekka och Antonio på presidentbalen. Generalerna och veteranerna. Sannfinländarna. Kommentarerna om Antonios klädsel, om huruvida de håller varann i handen. Den första dansen på balen, i trängseln. Pekka och Antonio tar för sig av tårtan.

Jag hade varit så stolt.
Inget ont om Niinistö alltså, han blir säkert en bra president han med, men hade Finland blivit det första landet i världen med en öppet homosexuell, gift president, då hade jag fjädrat mig i alla offentliga sammanhang utanför landet, och berättat (kanske med en tår i ögonvrån) att i mitt land får man älska vem man vill. I mitt land ser vi människan.

Jag har sett framför mig Pekka och Antonio på Pub Bastun, högtidligen inbjudna till den riktigt fina rock-konsert Haavisto efterfrågade i intervju i Åland24. Presidenten hade kanske bytt kostymen mot jeans och skjorta, och Antonio, ja, kanske en liten läderjacka?
De hade stått lite på sidan om medan Bastun lilla dansgolv hade sjudit och kokat av glädje, energi och svett, sådär som det blir när alla är glada och ett bra band spelar.
Såna saker skrivs det legender om.

Det är fullt möjligt att en hel marknadsnisch hade öppnats för Finland, landet där en gullig colombiansk kille kan bli presidentmake.

Nu blev det ju inte så, men det var tillräckligt nära för att hoppet ska leva av vi faktiskt en dag kommer så långt att det är egalt vilket kön vi attraheras av.
Jag tycker att det finns så mycket ondska och elakhet i världen att vi kunde unna varandra den friden.

Min finaste Haavisto-vision är ändå denna; Det kommer ett statsbesök från nånstans. Vid flygfältet står Pekka och Antonio och tar emot. De skakar hand med gästerna, går tillsammans längs röda mattan, fotograferas. Och så är det inte mer med det. För det är så det är.
Är det inte vackert?

Nina Fellman