DELA
© Nya Åland

En dag i Hamburg

Det hände sig i början av oktober att vi tog flyget till Hamburg.
Mina farföräldrar, till exempel, skulle ha häpnat över att vi tog flyget till Hamburg uteslutande för att gå på konsert. Att vi har tid att fixera oss så pass vid en musiker, att en resa över halva Europa förefaller naturligt.
Men så var fallet: jag har uteslutande lyssnat på en artist de senaste tre åren. När han äntligen gjorde en Europaturné var det tvunget att gå på konsert.

Vi kom fram på torsdag kväll. Under fredagen hade vi tänkt ägna oss och det som man nuförtiden gör om man har en dag till övers: shoppa. Så blev dock inte fallet. Fredagen var bank holiday, detta påfund där allt stänger eftersom bankerna håller stängt.
Vi hade en tom dag i Hamburg, vi var fria att göra precis vad som helst.
Så det gjorde vi.

Vi tog en turisttur med båt i hamnen, som är en av Europas största. Vi förundras över de mängder prylar som behöver fraktas över världen, över container på container som aldrig tog slut, som skulle någonstans till någon annanstans.
Vi klättrade upp i ett kyrktorn, och det tog tolv minuter bara att klättra upp, och vi såg ut över staden på samma höjd som en förbiflygande helikopter.
Vi såg en kyrkorgel som var så stor att vi tänkte att ljudet säkert hörs ända upp till himlen.
Vi besökte Reeperbahn, såg statyer av medlemmarna i Beatles och gick längs gatan Die Große Freiheit, och där var inget stängt, och där rådde verkligen stor frihet.
Vi åt lunch på en italiensk restaurang och köpte vin och små korvar vid tågstationen.
Vi åt glass i parken Planten un Blumen.
Dagen tycktes aldrig ta slut, och hela tiden hade vi resans höjdpunkt framför oss.

Det är något märkligt att tillsammans med tusen andra personer samlas i en sal med anor från tysk 1800-talsromantik och lyssna på en musiker som var och en i salen föreställer sig ha en relation till.
De där texterna vi alla kunde sjunga med i, de där melodierna som vi nynnat med i hemma i våra kök, den där människan som vi tyckte uttryckte exakt våra liv. Det är en trevlig form av masspsykos, när man stiger upp, applåderar och klappar i takt på befallning. Det är den slags masspsykos som man hoppas ska fortsätta, och fortsätta, och fortsätta.
Jag uppskattar artisten så mycket att jag reste till Hamburg för att få uppleva det, och jag blev inte besviken. Det är också fint. Att hoppas och längta så mycket som man bara kan, och inte bli besviken.

Hotellet vi bodde på låg bredvid konsertsalen. Efter konserten gick vi upp till rummet som hade utsikt över artistingången. Vi stod i fönstret och intog vår sena middag; korven och vinet vi köpt vid tågstationen, och såg på fansen som flockades vid dörren.
Så kom han, skrev några autografer, och gick tillsammans med sina musiker rakt under vårt fönster till den väntade turnébussen.

Nästa morgon reste vi hem igen.
Den där oktoberdagen i Hamburg kommer aldrig att överträffas.

Karin Erlandsson