DELA
© Nya Åland

Det är bara jag som skriker

Tänkte bara lugna de läsare som eventuellt hört oidentifierad högljudd sång i sommarnätterna i år, och undrat om nån fått en knäpp eller vrålar i plågor eller nåt.
Det är bara jag som ropar! Sorry!

Kulning är en sångstil som traditionellt använts i Norden för att locka på djur när man har dem ute i skogarna under sommaren. På morgonen släpper man iväg dem, och när de ska in på kvällen ropar man på ett särskilt sätt. Och så kommer de små kossorna eller getterna eller vad det nu är springandes! Är det inte gulligt så säg. Nu har jag inga djur att hämta in och det tycker jag att är diskriminerande att man ska behöva ha!

Jag har ägnat sommaren åt att kartlägga akustiken i min hemby – räknat ekon och tvärbromsat bilen på ställen som ser extra gynnsamma ut. Flera höjder hjälper, så att man kan ha en i ryggen och låta sången eka mellan de andra. Vid stranden nedanför vår sommarstuga avnjuts inte färre än fyra ekon vid klart väder och stilla kvällsstund, haja det! Över Lumparn sjunger jag, och svaren kommer från Önningeby, Önningeby, nåt obestämt och Lemböte. På väg ner till byns simstrand Norrvik kan man få tre rätt klara svar, men vid stora vägen utanför infarten till Kastelholms slott är det helt jäkla dött. Trist!

För det är svaret från omgivningarna, svaren från skogen och bergen som höjer kulningen från blott sångstund till något i det närmaste andligt. Du improviserar, och vet inte vad du gjort förrän det kommit tillbaka till dig. Tyvärr är alla åländska försök till ekon rätt trista, jämfört med de starka och superlånga svar som större skogar och högre berg ger.

Förra försommaren tillbringade jag en vecka på en fäbod i Lima i västra Dalarna. En vindlande grusväg ledde upp upp upp på berget tills all mobiltäckning gått förlorad och de enda konstlade ljuden kom från fjällkornas skällor och getternas bjällror. På morgnarna mjölkade vi djuren och drev sedan ut dem i skogen. Först gick Lars och blåste i ett bockhorn för att leda alla på rätt, och allra sist sprang min vän och jag och höll ihop getterna i gruppen.

Resten av tiden kulade vi. Hittade tekniken, skapade slingor och lyssnade lyssnade lyssnade till skogen. Jag må vara döpt och konfirmerad men de där stunderna ensam med dalaskogarna är utan tvekan de mest andliga upplevelser jag haft. Det bär emot att skriva, för jag är vanligtvis så himla jordnära och konkret, men det är banne mig sant. Kontakt med naturen, samspel med skogen, det är det kulningen handlar om.

Så räds icke, när ni hör starka ljusa toner skära igenom er kvällsstund vid Lumparn! Det är bara jag som tar mig ett snack med skogen.