DELA
© Nya Åland

Dagen då banken rånades

Allt börjar med en fråga. Vår praktikant Josefin har en skoluppgift som går ut på att intervjua en journalist. Hon vill veta när jag började på tidningen och vilka för- och nackdelar det finns med att jobba på en lokaltidning.
Så kommer då frågan som får mig att fundera och tänka tillbaka.
Det är min första sommar som vikarie på Nya Åland. Det är min första sommar men en av de sista dagarna på vikariatet.
En av reportrarna som är ute på vift ringer nyhetsdesken. Det är något som händer på Ålandsbanken. Han går in och tittar. Allt verkar vara som vanligt. Turister vill växla pengar, ålänningarna köar med bankgiron i händerna.
Nästan samtidigt, eller om det var före eller efter, kommer nästa samtal till redaktionen. En bil brinner utanför stadsbiblioteket.
Jag skickas in till stan. Bilen är släckt men det står vittnen kvar och pratar. Jag får kontakt med ett par som har bilder från branden. Bankens bakgård är avspärrad med band. Polisens tekniker jobbar med att säkra spår. Skärrade anställda kommer ut genom dörren. Ingen vill prata med oss.

Tillbaka på redaktionen. Det råder febril aktivitet. Sex reportrar jobbar med att få fram information. Jag ringer polisen. De slänger luren i örat på mig.
Jag ringer till bankdirektören. En gång, två gånger. Han svarar varje gång, hans röst är lugn. Jag ringer till andra vi vet att jobbar på banken. En håller på att lägga sina barn, en annan säger att hon inte vill prata.
Det är relativt sent på kvällen. Alla dagreportrar har gått hem för flera timmar sedan. Det är jag, kvällschefen och redigerarna på plats. Vi får ett tips. Rånbytet är 15 miljoner kronor.
Kvällschefen: Ring bankdirektören och kolla om han bekräftar summan.
Jag ringer. Bankdirektören svarar. Jag frågar om summan. Han bekräftar men säger något mer. Jag skriver inte ned vad han säger. Jag är ny och grön och jag har ett scoop. Men jag skriver inte ned vad han säger.
Kvällschefen vill ha det där citatet. Ring igen, säger han till gröngölingen. Jag ringer, bankdirektören svarar. Jag säger att jag vill kolla att jag citerat honom rätt. Det har jag.
Nästa dag kan vi som enda tidning ange hur mycket pengar det handlar om.

De följande dagarna är surrealistiska. Var är rånarna? Det ryktas om en gul båt. Om att de gömmer sig i någon stuga. Om att den bil som brann utanför biblioteket stått parkerad på Skarpansvägen under lång tid. Jag ringer alla affärsinnehavare i närheten, och jo. Flera har sett bilen.
Vi översköljs av tips. Ett av dem: En polisbil står parkerad på en väg ute i Hammarland!
Jag och en fotograf åker dit. Mycket riktigt står en polisbil parkerad på en gård. Men några poliser ser vi inte röken av. Däremot finns en av konkurrentens bilar på plats. Vi vevar ned fönstret. Vad händer? De skakar på huvudet. Ingen vet. Så kommer det sig då att två reportrar och två fotografer sitter och bevakar en tom polisbil och glor på varandra på en väg någonstans i Hammarland.
Vi är många som aldrig glömmer den där dagen och veckorna som följde. De personer som stod öga mot öga med rånarna. Bankdirektören. Vakthavande befäl på polisen. Den garvade kvällschefen. Och så jag då, gröngölingen.
Hur Josefins fråga löd?
– Vilket är ditt mest minnesvärda ögonblick som journalist?

Annika Kullman