DELA
© Nya Åland

Bästa Rex, dina timmar är räknade

Alla dessa kramdjur. De har passerat mitt liv i en nästan ändlös rad, älskats sönder och samman och sedan glömts bort. Jag tänkte på dem härom dagen, när yngsta lillbattingen grävde fram tv-spelet Buzz Lightyear, en uppföljare till Toy Story 1 och 2, om leksakernas hemliga liv.
Hela upplägget i filmen handlar om leksakernas skräck för att bli bortglömda och oälskade. Buzz är den nya tuffa leksaken som faktiskt tror att han är rymdjägare på jakt efter den onde kejsaren Zurg. Woody vet att han är en cowboy-docka med snöre i ryggen, men han har varit sin pojkes favorit i många år.

Vi hade i början av 90-talet Stora Nonni och Lilla Nonni, två beiga nallebjörnar som skulle sova i sängen alla kvällar. Om någon nonni var borta var det inte nådigt. I dag framlever de anonyma liv i någon bortglömd låda.
Efter det kom Bävris och Raffa. En bäver och en giraff, kan ni förstå. Bävris och Raffa var alltid med, på dagis, i sängen, i lekar, som filmstjärnor och tillfälliga fotbollar. Ett tag fick de bo kvar i sin pojkes rum efter att de slutat vara viktiga, men har nu spritts för vinden, till andra barn och grannhus.

Flickebarnet, Lillsippan, hon har haft så många, och älskat dem så, från dockan Luppa till Felix och Plutt som varit med om alla möjliga äventyr, inklusive kvarglömning på gravgård.
Lillbattingen har Rex. Det finns andra gosisar också, men ingen som Rex, den talande och kramande hunden. Rex sover under sin pojkes arm. Han viskar saker i våra öron och kan vara busig och bita någon i baken. Rex är till stor hjälp om man drabbas av dödsångest, vilket ingalunda är något bara vuxna människor gör.

Om jag inte har helt fel har Rex ett par år kvar, högst. Efter det kommer han inte längre att hitta på tokigheter.
Han kommer inte att gömma sig på golvet bakom sängen för att fnissande vänta på att bli upphittad av en stressad mamma. Hans smutsiga hundöron får inga fler nattligt viskade förtroenden.

Jag vet att det är fånigt, men på något sätt kan jag identifiera mig med de bortglömda kramisarna. Ungarna växer ifrån oss bägge, lämnar oss på hyllan som gulliga, skamfilade minnen. Om inte annat ska jag leta reda på Rex i kväll och ge honom en kram och viska att just nu är han bäst.