DELA

Snälla föräldrar, släpp inte greppet på slutrakan

Föräldraskap är ett maratonlopp. Det är en process som börjar före ett barns födelse, och sen aldrig tar slut.
När man är i spädbarnstiden tror man att inget någonsin kan bli jobbigare än den ständiga sömnbristen och den totala hjälplöshet med vilken ett barn måste förlita sig på dig.
Det tar man sig igenom, för att man måste. Den arbetsdryga småbarnstiden, skolstarten, att överleva skolgården, allt det jobbar man sig igenom. Läggtiderna, spelbegränsningarna, klädvalen, legobitarna, högläsningen, matnojorna.
Sen är det många, alldeles för många, föräldrar som stupar på upploppet. När man nästan fostrat och hjälpt sina barn till vuxenhet och eget ansvar, då släpper man taget, några kritiska år för tidigt.

Tvivlar någon? Ta ett varv på stan i Rockoff-tider, och möt tretton-åringarna som tullat på pappas spritförråd, tjejen som slocknat i en buske i Stadshusbacken, och nerspydd och vinglig får föras hem av fältarna. Prata med killarna på bänken utanför biblioteket, brölande, med dimmig blick och byxorna halvvägs ner över rumpan. De har just fyllt femton.
Det är rätt många vuxna på stan under Rockoff och dessa välsignade juli-dagar, men det är inte rätt föräldrar. Det är inte de föräldrarna som borde orka tre år till eller fyra, med att hålla koll, hämta och föra och stanna uppe tills deras barn är hemma.

För de flesta av oss som ser andras barn som dricker är det otänkbart att ingripa. Vi vill inte genera våra egna ungar med att vara de där föräldrarna som skvallrar. Vi vill inte lägga oss i.
Vi vill inte bryta den tystnadens kultur som omger alkoholbruk och –missbruk i vårt samhälle. Vi gör det ju inte heller när det gäller andra vuxna, varför skulle vi då lägga oss i vad andras ungar gör.

Ibland möts poliser och fältare som fraktar hem berusade barn av föräldrar som är i samma tillstånd eller värre. Också det är ett socialt arv, lika påtagligt som det genetiska.
Inte heller om det pratas det tillräckligt.
Det finns ett föräldra-ansvar som alla föräldrar inte tar. Kanske de inte orkar. Kanske de inte vill. Kanske de inte bryr sig.
Detta är förvisso en sak man kan moralisera om. Man till och med ska göra det.

Dessutom ska man kanske tänka så här: den unge som inte har föräldrar som orkar den där sista mördande milen på föräldraskapets maratonlopp – är han eller hon dålig och misslyckad? Är det barnens fel att gränsen inte är satt, att striden inte utkämpas?
Ska vi därför rycka på axlarna och bara sucka överlägset åt de dåliga som lämnat sina barn vind för våg, och åt barnen som driver.

Finns det något vi andra kan göra, som till exempel att inte vara den vuxna , bukstinna man som står och lutar mot ett träd mitt i staden och pissar? Kan vi inte vara plast-stopens förlovade Åland?
Kan det finnas någon annan form av frihet än den att dricka så mycket alkohol man vill, var som helst, hela tiden?

Eller, betänk detta; utan alkoholen och dess skadeverkningar skulle social-, hälso- och sjukvården i vårt landskap kunna skäras ner med minst hälften.

Nina Fellman